DEL 2 - Det går vågor på sjön i dag...

Det går vågor på sjön i dag. Riktigt stora fjäderfulla gäss som flyter där ute. En fiskare är på väg ut, ut mot de öppnare fälten på Hindhavet. Båtens för skrämmer upp än fler gäss som flyter vidare längs med båtens sidor.
Fru Eleonora Svensson sitter där i sitt fönster och tittar ut. Hon älskar dramat ute på sjön. Och det är med stor sorg som hon konstaterar att hon ännu en dag, en vacker och blåsig höstdag som denna, inte kan gå ner till sjön och njuta av vindens slag i ansiktet. "Bara den där doften kan göra mig tokig av längtan", tänker hon. Doften av vilt vatten som letar sig upp till hennes hus och in genom det trasiga, otäta fönstret på vinden. Ut gick hon ju inte längre och har inte gjort så på nästan femtio år.

Huset, vid vars vindsfönster hon sitter just nu, byggdes för femtio år sedan och då flyttade hon in där, med sin man.  Han var sjuklig och gick bort redan första året. Hans släktingar hade ordnat med begravningen och i början hörde de ofta av sig till Eleonora. Men när hon inte visade något intresse för deras omtanke avtog besöken. Det hade inte varit av egen vilja hon hade hållit sig undan. Hon var tvingad att vara själv, leva sitt liv utan en massa nyfikna frågor. Tvingad att inlåst se den ena dagen efter den andra passera, utan att ifrågasätta dess syfte.

Hon suckar där hon sitter och känner sig plötsligt iakttagen. Där, där nere på gatan står en kvinna med en hund och tittar upp mot hennes fönster. I samma stund som hon möter hennes blick inser Eleonora att det är för sent. För sent att vända bort huvudet - skadan är redan skedd. Hon ser hur kvinnan lyfter sin hand och vinkar, och utan att tänka sig för vinkar hon tillbaka.
Förvåningen och oron i kvinnans ansikte är överväldigande för Eleonora och hon ler tillbaka - liksom för att stilla kvinnans oro. Då drar hunden i kopplet och kvinnan tittar bort. Eleonora passar på att dra sig undan. In i huset och ner för trapporna. Ner i mörkret..

Detta mörker som tills nu varit hennes stora trygghet. Nu känner hon hur allt bara rinner ifrån henne. Just i dag hade hon vinkat och lett mot en annan människa. Just i dag... Något som hon lovat sig själv - och honom - att aldrig, aldrig göra.
"Ta ingen kontakt med folk utanför, håll dig undan, stanna inne i huset - så ska allt ordna sig" hade han sagt den där dagen för femtio år sedan.
Ensamheten hade trots allt gått bra. Hon hade ju inga behov. Ingen hunger eller törst. Ingen köld eller värme kunde heller smeka hennes hud. Ej heller glädje eller sorg. 
Men, hon hade i alla år känt en stark längtan. En längtan som kunde riva hål i hennes hjärta och droga hennes själ. En längtan utan ord. Så i dag - hade hon mött den där kvinnans blick, och känt skuld och oro... för en annan människa... och hon log mot henne - som för att lindra... 

Femtio år - det är lång tid. Kanske var det därför Eleonora nu kände att det var dags. Dags att öppna Pandoras Ask och släppa ut dess innehåll. Dags att gå utanför dörren och låta tiden komma ikapp. Tiden som hittills inte gjort ett spår i hennes vackra ansikte. Inga smärtor i lederna eller annat som annars brukar drabba en 95-årig kropp. Hon - en kvinna som fortfarande var i sina bästa år.

Eleonora tog av sig sin hatt, lät det långa håret falla utmed ryggen och gick mot ytterdörren. Bakom sig hörde hon ett dovt muller. I takt med att hennes steg närmade sig dörren tycktes mullret öka i styrka. Hennes steg blev allt längre och hon kände en kraftfull längtan - ut till friheten, ut till livet. I samma stund som hon tog tag i dörrhandtaget och tryckte det neråt tystnade mullret bakom henne. Eleonora stannade tvärt, vände sig om... och där, där stod han. Han var sig lik - hade inte ändrats något på femtio år. Ett hånfullt leende spreds över hans rynkiga ansikte. 
"Sätt på dig hatten igen, Eleonora!" Befallningen var hård, iskall och obeveklig.

Utan att svara släppte Eleonora dörrhandtaget, knöt upp sitt vackra hår, satte på sig hatten och gick in i huset igen. Utan att ett enda ljud hördes från hennes fötter försvann hon in i mörkret. Det var bara klicket, när dörrhandtaget återigen hamnade i rätt läge, som hördes.

Vågorna gick höga på sjön och gässen red orädda över viken. Det skulle dröja länge, länge innan någon såg Eleonora i vindsfönstret igen...

 

DEL 1 - Vad tänker hon på, Fru Eleonora Sensson?

Det är inte ofta man ser henne - Fru Eleonora Svensson - där hon sitter i sitt vindsfönster och tittar ut. Men i dag gjorde jag det.
Dimman låg tät över det lilla samhället där jag bor, och luften var härligt höstkylig när jag gick där med hunden. Det kom "rök" både ur min och lilla Minus mun, när vi i rask takt gick genom Björnfors. Ett litet samhälle med drygt 800 invånare, som ligger helt underbart vid stranden av Hindhavet. Jag har alltid bott här och känner alla - och Minus känner naturligtvis alla andra hundar. Hon är nio år och lite seg i kroppen. Nej, inte av en massa valpkullar, utan bara av det faktum att klockan var halv sju på morgonen och det är inte så vanligt att vi är ute och går då. Men, jag hade haft svårt att sova och släpade ut min lilla älskling på en långpromenad... i dimman... utan att möta någon annan hund, vilket gjorde Minus lite besviken. Nu hade hon bråttom hem till sängen.
Det var då, på hemväg, som jag såg henne, och eftersom vi lever i en modern tid, hade jag mobiltelefonen med och lyckades ta en bild.
Fru Eleonora Svensson, alltid lika mystisk och hemlighetsfull, och alltid lika osynlig.
Hon ser så tankfull ut där hon sitter - helt omedveten om att hon just i dag är iakttagen. Jag ser att hennes blick är riktad ut mot sjön. Alldeles stilla sitter hon där... å jag undrar vad hon tänker på? Längtar hon efter någon? Har hon TV där i sin gamla villa? Vet hon vad som händer ute i världen? Mår hon bra? Är hon ensam? Varför har hon hatt på sig?
Frågorna snurrar i huvudet på mig, när jag plötsligt ser henne vända sig om och möter min blick. Jag stannar upp, drar till lite för hårt i Minus koppel och hon gnyr på mig. I just det ögonblicket stannade tiden en stund. Fru Eleonora Svensson ser mig! Utan att tänka på vad jag gör lyfter jag handen och vinkar ett lättsamt hej... och då...
Fru Eleonora Svensson lyfter sin lilla späda hand och vinkar tillbaka... och ler?
Det gick rysningar genom hela kroppen på mig. Ingen, och jag menar verkligen INGEN kommer att tro mig. Hon vinkade till mig och LOG?!
Jag tittar ner på Minus och säger: Det här får bli en hemlighet mellan Dig och Mig, för ingen kommer ändå att tro mig. Jag tittar upp i fönstret - men hon är borta. Vi fortsätter vår alldeles för tidiga morgonpromenad, jag och Minus. Men ingenting kommer någonsin att vara sig likt för mig. Fru Eleonora Svensson såg mig, och hälsade. Det måste göra mig till en alldeles speciell person.
När jag kom hem la jag över min mobilbild i datorn. Zoomade in och fick en chock. På datorskärmen framför mig ser jag en ung kvinna, med slät hy, vackra drag och en alldeles underbart vacker utstrålning. Kanske hon är ett spöke ändå. Hur kan man annars vara så vacker, så oförstörd? Än en gång for tankarna genom mitt huvud. Än en gång sa jag högt för mig själv: Ingen kommer att tro mig! Hon är ju trots allt över nittio år gammal...