Uppgivenhet...

Står i kassan på Ica och funderar.
Framför mig har jag en mamma med två små barn. Mamman är ganska överviktig, rödflammig i ansiktet och ner över halsen. Pustar och stånkar när hon lyfter upp den ena varan efter den andra... stora petflaskor med light-cola, vitt formbröd, Euro-shoppers färdiga köttbullar, maxförpackning med Gorbys, ostbågar, chips, dressing, ketschup, lättmjölk, Lätt&lagom, ost på tub, flingor med choklad, stor påse smågodis.
Hon gapar på ungarna när de klättrar upp och försöker sno åt sig utav godiset på banan.
Väl framme vid kassan ber hon om två Prince light och en stock snus.
Hon bvetalar och packar ner varorna medan barnen skriker bredvid sig På vägen ut hör jag att hon säger högt: -Ja ja!!! Och så ger hon de två små barnen lite växel så de kan klicka till sig tuggummi i de färgglada automaterna vid ytterdörren. De stoppar in de stora runda bubbelgummen i munnen och går snällt efter mamma till bilen.

(Hmmm, jag tror de där bubbelgummen innehåller ca 20 e-nummer... men vaddå? Det gör väl ingen större skillnad med den matkulturen de växer upp i.)

Jag tycker synd om mamman. Hon verkar ha gett upp. Framme vid bilen slänger hon in både ungar och matkassar, stänger dörrarna och tänder en cigarett. Det syns så väl att hon behövde den där cigaretten. Hon drar ett djupt halsbloss, håller kvar röken en stund och blåser ut resterna - lugnt och stilla. Tar ett nytt bloss, ser sig omkring. Slår till rutan några gånger och skriker på barnen att sluta bråka.
Fimpar en nästan hel cigarett med foten, går in i bilen och kör iväg. Längst bak i bilen ser jag en stor långhårig hund. Tungan hänger i mungipan och vovven gungar lätt efter bilens krängningar.

Jag förstår att människor är trötta och inte orkar. Jag förstår deras uppgivenhet och bitterhet. Jag förstår att mamman njuter av ett bloss, lite chips och lite cola ibland.

Vad jag inte förstår är, hur vi kan ha format ett samhälle som skapat dessa behov hos människor. Ett samhälle som underblåser detta beteende år ut och år in. Ett samhälle som hellre tjänar storkovan på alla dessa skitvaror - istället för att värna om hälsan och fortlevnaden hos våra invånare.

Men ändå - jag förstår mamman... suck!
(Bilden ovan tagen av Giovanni Salaris)