Rockester

Den brittiske filmaren Phil Grabsky reste till centrala Afghanistan några månader efter talibanstyrets fall. Han fortsatte att göra det nästan varje år under ett decennium. Grabskys mål var att studera vanliga afghaners liv och det är framför allt en sorgfri pojkes uppväxt (Mir) vi följer i Dox´s "10 år i Afghanistan". Men gossens ambitioner om att bli lärare eller rentav landets president inskränks snart till en förhoppning om att inte bli dödad i strid.

Filmen började när bojken var 5-6 år. De bodde i grottor intill den plats där talibanerna sprängde buddha-statyn. Den mat som de hade var sådant som slaktaren slängt, bl a komage. När barnen inte vill äta sa pappan "men dö då".

Jag såg hela programmet, hur pojken nekades gå i skolan för han var tvungen att hjälpa till med plöjningen. Han var i en kolgruva och lastade åsnor. Han var jätteglad över en cykel (utan broms) som tyvärr gick sönder. Senare fick han en motorcykel, och i slutet av filmen fanns det 4 tv-apparater i byn. Det gick med andra ord "framåt". Men det som grep mig mest, som gav en minnesbild som jag har svårt att radera, var pappans attityd mot mamman, frun i huset.

Hon satt i deras lerhydda, lutad mot väggen, ihopkrupen med händerna på huvudet. Hon hade ont, hon var sjuk. Hon bad sin man om medicin. Han svarade: "Det är du inte värd, jag har skulder. Du får inga pengar. Du är inte värd några pengar".
Hon fortsatte vädja då skrek han: "Kan du inte gå ut och dö, jag vill inte ha dig längre. Du bara klagar och är sjuk".

Många av de flyktingar jag ser omkring mig på orten där jag bor liknar denna kvinna. Samma kläder, samma ansikte och samma blick. Vad kan vi göra för dom här? Det finns ju inga möjligheter för dom här heller... Myndigheterna klämmer ihop dom på samma ställe, de får ingen undervisning i svenska (inte på vår ort i alla fall), de får gå utan att integreras i samhället år ut och år in, och sen får många beskedet att de ska bort härifrån. Visst, kriget finns inte omkring dom, men de lever trots allt i ett samhälle som de inte förstår, med stor ensamhet och socialt utanförskap.

Varför får vi inte säga att vi inte vill ha det så här? Varför kan vi inte tala om detta? Är jag rasist då?
Kvinnans hukade ställning och hennes tomma blick av smärta kommer att följa mig länge. För allvarligt... vad är det som säger att inte männen fortsätter behandla dom så, även här i Sverige?

När detta med invandrarna ska diskuteras... då vinner den som först skriker "rasist" - och därmed dör diskussionen ut.

Humanitet, omtanke, social trygghet, mänsklig värme och kärlek och inte minst ett språk??? Vart finner vi det i den svenska invandringspolitiken? Borde vi inte skärpa oss? Ta hit bara så många att de får ett bra liv? Är det kvalitet eller kvantitet som styr?
Ni är nog många som håller med att det är kvantiteten. Och hur blir det då? Att hjälpa ett fåtal till ett BRA liv borde vara viktigare, än att hjälpa många med konstgjort andning? Eller?

Jag vill inte ha de så här. Jag vill att de ska stanna i sina hemländer, där de är trygga med den tillvaro de känner till. Jag vill att hjälpen ska koncentreras på plats. Alltid humanitär hjälp på plats. Men för detta sätter USA stopp. De vill kriga, sälja vapen, tjäna pengar. I filmen sa pojken vid ett tillfälle, att USA hjälpte talibanerna. Det visste han, för annars hade aldrig talibanerna lyckats va kvar i landet så länge.

Det är inte utan att man tror på honom.

Och... har inte kvinnan i Afghanistan "gått ut och dött" så sitter hon förmodligen kvar där på stengolvet, med sin värk och sin skrikande karl.