Trött!

Inte ofta jag skriver nu. Men det blir nog bättre med det framöver. Som det är nu har jag varken lust eller ork. Det är inte lätt att se en kär vän tyna bort. Det är inte så farligt med tröttheten rent fysiskt, nej det är psykiskt. Då hjälper bara att sova. Och sover gör jag när jag är hemma, en hel del.
Fick genom en god vän ett tips på vackra dikter i något som heter Volund. Ett körstycke som är baserat på texter runt en runsten på Gotland. En av sångerna heter "Andetag" och jag länkar till den nedan. Underbart vacker och mycket tröstande i en stund som denna. Lyssna och Njut!
 
http://www.youtube.com/watch?v=wxCrJIoh6-A
 

Sjukhus eller Friskhus?

Har ju berättat tidigare om min gode vän som fått cancer. Det är snart sju veckor sedan min käre vän fick sitt cancerbesked. Sedan den dagen har det inte varit tal om nån behandling av något slag... de har tydligt sagt att det är svårt att göra något åt det, att det gått för långt. Trots detta fick min vän en kallelse till Sahlgrenskas lever-team. Planerad resa dit i morgon tisdag.
Min vän la in sig själv i lördags på sjukhuset då det tillstött komplikationer.
I dag måndag fick han lavemang och sa då till sköterskan att "detta är den första behandlingen jag fått sedan cancerbeskedet"... varpå sköterskan blev helt häpen och bestört.
Vi vet ännu inte om det blir någon resa till Sahlgrenska... men det märkliga är (tycker jag) att sjukvården / läkarna inte gjort något alls under dessa sju veckor. Vilket har lett till att sjukdomen har bitit sig fast och etablerat sig ytterligare. Så... om det var för sent för sju veckor sedan? Ja då är det väl dubbelt dubbelt för sent nu.
Vi omkring... anhöriga och andra fattar ZERO... Om det blir någon resa till Sahlgrenska i morgon? Ja... det återstår att se...
Tre timmar sedan jag skrev detta inlägg. Vi åker till Göteborg i morgon. Intressant...
 
Sjukhus är och förblir sjukhus - INTE friskhus. Läkare är och förblir sjukvårdare och försäljare - INTE friskvårdare med holistiskt tänk... tyvärr!
 

(Nedan en flygbild över Kärnsjukhuset i Skövde)
 
 
 
 
 

Ödet...

"Olika falla ödets lotter"... brukade alltid både min mor och mormor säga. Det är nog precis vad man kan säga om detta hus. Fotot nedan är taget för sex år sedan... i dag är huset blott en hög med ogräs på. Dramatiskt och vackert på en och samma gång...
 
 
Denna syn mötte mig och min son när vi kom in i huset. Rock och hatt hänger och väntar på sin ägare... förgäves.

 
Min son och jag tog oss friheten att gå vidare... vi kunde inte låta bli att fortsätta fotografera. Innanför hallen kom vi in i köket... det råder inga tvivel om att det varit ovälkomna gäster här. Allt är utrivet. Vi står helt stilla och bara tittar... ser än den ena detaljen än den andra. Obehagligt på nåt sätt... som att bevittna en våldtäkt - total förödmjukelse, total förödelse...
 
 
Kylskåpet med sina små magneter, skafferiskåpet med allt vad ett hushåll kan behöva... klockan som står stilla och avsomnad på straxt över sex, eller är det kanske 18? Vem vet... Termometern strax under som säkert många gånger blivit avläst och suckad över...
 
 
Visst är det folk som varit inne och fart runt, men nedan närbild på spisen skvallrar om att den som sist bodde i huset (vet att det var en änkling, en mycket speciell man som kallades för Texas) inte var speciellt intresserad av att städa. Så, mycket fanns nog redan som kunde fått en och annan besökare att lyfta på ögonbrynen. Dock ej denna totala förödelse som nu möter oss. Men - vi kunde inte undgå vedspisen. Där hängde ett litet snöre med olika ting, bl a en urtvättad pyttipanna-påse där det stuckits ner olika bestick... fyndigt... När vi nu betraktar denna påse med sitt innehåll fylls vi av vemod. Han har gjort så gott han kunnat, varit sparsam och uppfinningrik...
 
 
Här ser vi snöret med påsen på lite närmre håll...
 
 
Vi gick vidare inåt och kom till hallen innanför glasverandan. Där såg vi ännu fler bevis på övergreppen... det har rivits ut privata brev och foton. Det finns gamla buteljer, tvättmedelspaket, luftrenarspray, kortlekar. Det står gamla trasiga och hela möbler om varannat. På chiffonjén står en stor hög med tvättade charkformar... såna där i svart frigolit som köttfärs, pålägg och annat brukar ligga på när man handlar. Något som tydligen varit värt att spara (?) - och mycket, mycket annat....
 
 
När vi går vidare genom nästa dörr träffas vi av den kalla vinden... och vi lyfter blicken. Taket är borta och vädret kan falla ner på de gamla möblerna precis som det vill. Hela möblemanget finns kvar i huset. Det finns otroligt vackra stolar, bord, skåp, gungstolar, speglar - ja, allt du kan tänka dig... men trasigt och delvis begravt i "bråte". Det luktar fukt och mögel...
Säkerligen har här en gång i tiden bott en stor familj. Mor i huset har varit rädd om sina inventarier. Finrummet har varit stängt och kallt, endast tillgängligt vid stora helger och högtidsdagar... då har det eldats i brasan och alla har varit finklädda. Man kan riktigt höra husmoderns stämma i det öde huset..."Stäng dörren, släpp inte ut värmen!", "Ta av er skorna, det är nyskurat!", "Akta möblerna!", "Lek inte här!"
Hon och resten av familjen har säkert vårdat alla sina ägodelar, sparat brev och foton. Stått och smekt de fina möblerna med polish och dammtrasa. Varit stolta! Bjudit in grannar på fika och visat runt i huset.
Precis som Du och jag gör i dag....
 
 
De har haft TV...  antennen ser nästan ut som en alien där den sitter på murstocken. Skorstenen står fortfarande rakt upp. Gamla skorstenar är som fartygskaptener... det sista som överger skutan. De står där i ruinerna i gamla hus över hela landet... över hela världen. Lite skräp på marken minner om att det en gång i tiden stått ett hus där - men det stora beviset brukar alltid vara skorstenen. Den bara står där... rak och stolt... precis som om den tänker: "Jag ger aldrig upp, aldrig! Det kommer nog snart någon som tänder i spisen igen"...
 
 
När vi lämnar huset och åker därifrån i bilen kan jag inte låta bli att undra... ifall mitt hem, mina möbler, mina saker också en dag kommer att ligga utkastade så där... om någon kommer att förgripa sig på mina kära minnen i framtiden?
Jag hoppas verkligen att det inte blir så... hellre får mina barn eller barnbarn elda upp grejerna - istället för att de ska bli "var mans egendom" på detta vis.
När man i dag passerar förbi huset - är det nerrasat... bara de båda skorstenarna står kvar - resten är en stor hög av bråte. Men, jag vet... jag vet att det där under döljs ett helt möblemang, ett hem, ett helt liv... och det är med både respekt och vemod jag vänder blicken mot ruinerna... varje gång jag passerar platsen...