Förbannade media!

I dag har nyheterna i TV och radio, text-TV, tidningar mm informerat om Uppsala-forskaren Erika Axs rapport om miljögifter i LCHP-kost och den s k Medelshavs-kosten. Tidningen citerar Erika Ax:

"Erika Ax, nutritionist och doktorand vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet är en av forskarna som gjort studien.

– Att äta enligt Världshälsoorganisationens och Livsmedelsverkets rekommendationer verkar ge minst belastning av miljögifter på kroppen."
Men detta utvecklar media till att gå ut och VARNA folk för att äta denna form av mat, och istället följa Livsmedelsverkets rekommendationer. Media eldar alltså på riskerna med denna kost och ställer sig på Livsmedelsverkets sida.

Döm om min förvåning när jag hörde intervjun med Erika Ax på radio - som ligger till grund för hela artikeln. Där säger hon:

"Fördelarna med Medelhavskosten och LCHP överstiger riskerna, och att hälsokonsekvenserna av miljögifter behöver studeras närmare. Erika Ax fortsätter: – Jag tycker inte att det finns skäl att ändra sina kostvanor och sluta med Medelhavskosten enbart utifrån vår studie."


Men just detta utesluter media. Denna slutsats finns inte att finna varken i nyhetssändningarna på radio, TV eller text-TV. Jag blir så förbannad. Varför, VARFÖR står alltid media på statens sida? Livsmedelsverket, Karolinska, Strålskyddsmyndigheten osv. Varför håller de alltid dom under armarna och hävdar deras åsikt framför alla andra?

En stor suck, en riktigt stor suck är nog enda slutsatsen från min sida!

Själv kommer jag nog att fortsätta hålla mig till den mat som syns nedan, i första hand... allt annat kommer i andra hand. Tack å Hej...

 

 

Kvalificerat skitsnack!

Nu rasar västvärlden över domslutet i Egypen. Förre premiärministern Hosni Mubarak och hans folk har frikänts från morden på 800 demonstranter. De dödades i samband med demonstrationerna under revolutionen i januari 2011. Okej... 800 personer under en månad?
Varför fasar ingen över de 6 miljoner människor som dödats i Kongo?
I Egypten sköts människor ihjäl, pang bom, så var dom döda. I Kongo dödas de först EFTER att de våldtagits, stympats, traumatiserats, bortförts osv. Sex miljoner människor under tiotalet år? Hmmpf... vem bryr sig?
 
Och så har vi då det mest kvalificerade tramset: Bob Geldof och hans "Band aid". 1984 sjöng de in klassikern "Do they know it´s Christmas...", där pengarna gick till de svältande i Etiopien. I dag? Ja, nu sjunger Bob Geldof och hans kollegor in ännu en låt i välgörande syfte... för att skänka pengar till kampen mot Ebola?
 
Ebola har funnits sedan 70-talet, och har alltid - när den brutit ut - kunnat bekämpas. Men plötsligt i dag, 2014 går inte det? Varför? Ja, kanske för att läkemedelsindustrin har insett att "här finns det pengar att hämta". I dag, när vi har så mycket mer kunskap än på 70-talet, då kan man plötsligt inte stoppa Ebola.
Hur många har dött i Ebola-epidemin då? Ungefär 4000 personer. 
 
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
- Kom för bövelen inte och säg att "alla människor har lika mycket värde" för det har dom INTE.
Det har "krisen i Kongo" bevisat med all önskvärd tydlighet. Människor i Kongo är INGET värda. Av den enkla anledningen att det är just dom som står mellan mineralrikedomarna och länderna i Väst, FN och protifhungrika amerikaner, kineser och ryssar.
 
Det är första advent i dag. Det är dryga tre veckor kvar till jul. Och min fråga är:
Do they know it´s Christmas - in Kongo?
 
Bilden? Ja där kan vi se hur stort Kongo är i förhållande till Europa. Det är minsann inget "litet sketet afrikanskt land". Av de 50-talet länder som finns i Afrika är Kongo ett av de största. Dryga 65 miljoner invånare och ett av världens rikaste länder. Ett rikt land för alla - utom för de som bor i Kongo. Men vem bryr sig...
 
 

Ångest...

"När den kraftfulla insikten om att du faktiskt en gång ska dö drabbar dig med all sin styrka, då infinner sig en ångest som som är så stark och plågsam att inget med den kan jämföras. Och samtidigt kommer alla känslorna. Ett illamående där inga kräkningar i världen skulle hjälpa... En panik som inte går att jaga på flykten med några väl valda tröstande ord... En fasa över tanken att du inte fått gjort allt det där du skulle velat... En stor sorg över att lämna alla nära och kära... Och, till sist denna kraftfulla insikt om hur livet skulle fortsätta trots att du är borta. Precis som livet fortsatt efter att alla de nära och kära du själv haft försvunnit. Men med en stor skillnad... de du älskar mest i hela världen skulle nu endast tala OM dig - inte TILL dig".
 
Bara att skriva om det får marken att skälva...
 
Att ligga vaken på nätterna och känna ångestens hand krama om hjärtat, hur klumpen i halsen växer och hur gråten bara väntar på att börja flöda ur sina kanaler, är ett tillstånd som ingen människa borde få vara med om. Särskilt som det inte finns någon uttalad risk att du faktiskt just i den stunden - eller inom en snar framtid - ska dö.
 
Varför blir det så? Är det att en del av oss tänker för mycket, analyserar allt in i minsta detalj. Och varför ska det alltid infinna sig när man lagt sig? När man är trött och verkligen behöver sin vila?
Ibland önskar jag att jag inte hade någon inre dialog över huvud taget. Att jag aldrig reflekterade över något alls. Men om så vore fallet skulle jag gå miste om så mycket annat som verkligen gör mig lycklig.
Hörde en klok man säga en gång att "Det är alltid fel människor som känner ångest. De som skulle behöva få känna på den har aldrig samvete nog att göra det". Så, det är alltså avsaknad av samvete som skulle vara det enda som hjälper mot ångest? Är det så, då är jag en riktigt dålig kandidat, ty samvete har jag alldeles för mycket av. Och, det är väl just samvetet som gör att jag analyserar sönder allt.
Varför gjorde jag så?
Kunde jag gjort annorlunda?
Hur tänkte jag då?
Varför blev det så?
Varför sa jag så?
 
Ja, jag vet... man ska aldrig se bakåt. Det som är gjort är gjort. Man ska leva Nu och se framåt. Ty framtiden blir också en dag något som man ser tillbaka på och kanske analyserar, ångrar och ifrågasätter. Så därför behöver du ta hand om alla dagar på bästa sätt. Men... det är så svårt. Lätt att säga, men ack så svårt att på allvar ta till sig.
Det enda man kan göra är nog, att varje morgon vi går ur sängen försöka på nytt. Varje dag är en ny start, ett nytt tillfälle att göra om och göra rätt... Men varje dag följs också av en natt. Och innan natten kommer måste du lägga dig i din säng och försöka sova. Och det är då, just då som allt börjar om igen...