Längtan...

Jag har sagt det förut och säger det igen. Är såå trött... så trött.
Börjar tro att det inte är fysiskt trött jag är, snarare psykiskt.
Vardsgsintrycken fullkomligt vräks över mig - och alla andra. Inte bara från media som tv, radio, dator, mobil. Nej...
Överallt, precis överallt ser vi i dag saker, händelser, beteenden som får oss att reagera och ta ställning. Människor från olika länder, trafiken, närmiljön. Allt ger intryck som pockar på en mothandling från mig av olika karaktär, en reaktion från mig.
Tycker jag om det eller inte? Vill jag se det omkring mig i min vardag - eller inte? Vart går skattepengarna? Är detta bra för miljön? Varför är inte dom där ungdomarna i skolan istället? Hur mår den gamla damen? Jisses va dyr bensinen är! Reklam, reklam och ännu mer reklam...
 
När jag var liten hade vi många olika affärer. Jag växte upp i Göteborg i stadsdelen Majorna. Vi hade Mattssons affär där det såldes "torra varor" som mjöl, kaffe och rotfrukter. Vi hade charken med köttförsäljning över en glasdisk. Sen fanns där Falbygdens Ost. En butik som sålde mejerivaror, ägg och ost på bit, även där över disk. Dit fick jag gå när mjölken var slut och fylla på våra glasflaskor. Vit flaska för fet mjölk och brun för skummjölk. En bit längre hemifrån, vid lekparken hade vi favoritaffären. Triumf Glass! Nypoppat popcorn som smakade himmelskt och glass i lösvikt. Tresmak med jordgubbar, päron och vanilj var bäst. Expediten la glassen i paraffinerade papperskartonger som sedan rullades in i tidningspapper och kolsyre-is. Det var en bit hem, så vi barn sprang så fort vi kunde. 
 
Skolan? Ja stränga lärare visste vi verkligen vad det var. Ordning och reda och massor av läxor. Lärare som ringde hem så fort något inte var bra. Maten i skolan var som hemma och man var tvungen att äta upp. Visst fanns det saker i skolan som inte var bra... men är det verkligen bättre i dag? Hellre det som var dåligt på min tid än det som är dåligt i dag, absolut. (Om man fick välja, menar jag. Sträva efter felfri skola är ju en orimlighet.)
 
När vi barn lekte då lekte vi verkligen. Få leksaker hade vi också, fick önska något till födelsedag och jul. Det fanns verkligen inga berg av ointressanta och "tråkiga" leksaker i våra rum. 
TV`n när den först kom var svartvit och hade en enda kanal. Spännande. Barnförbjudet var inte kul, då fick man gå och lägga sig. Ibland smög jag upp och gömde mig i rummet och smygtittade. Mamma fick bära in mig i sängen när de senare hittade mig sovandes i nåt hörn.
 
Telefonen stod i hallen och den lekte man INTE med. Fick bara ringa viktiga samtal, spara på pengarna! Jag kommer fortfarande ihåg telefonnumret vi hade. 031-142236, och mormor hade 031-148622. Märkligt, men jag minns så gott som alla telefonnummer vi haft genom åren, och de är många. Varför gör jag det? När jag inte kan räkna upp Sveriges kungar eller räkna algebra?
 
Vår närmiljö på 50- och 60-talet var tyst och stilla, trots att vi bodde i en storstad. Det enda orosmoln vi hade var en gammal alkolist som kallades "Blånäsa" - pga av sin enorma näsa och dess färg. Såg honom sitta lite varstans och sova, lutandes mot en vägg eller liggande på en bänk. "Usch" sa mamma. "Akta dig för honom!"
I dag skulle jag vara glad om vi hade blånäsor omkring oss istället för alla andra hot som finns. Blånäsa var nog bara en risk och fara för sig själv...
 
Nä, jag längtar tillbaka till stillheten, det lugna tempot. Samtalen vid köksbordet på kvällarna. Godnattsagor och "Gissa vad jag ritar på din rygg?" när man skulle lägga sig. Inte 500 tv-kanaler och mobiler som pockar på uppmärksamheten.
 
Jo, det var bättre förr. Vi brydde oss om varandra mer, det fanns arbete till alla, skolan var en instutition som ingav respekt, ålderdomshemmen var många och vår miljö var inte försurad. Vårt land var inte så åsikts-splittrat och det fanns fortfarande goda saker kvar att sträva efter.
I dag strävar vi efter lindring, mindre våld, lugn och ro samt att minska självmordstalen, cancerfallen och trafikdödade. Vi strävar efter en bättre skola. Vi ber för våra gamla att de ska få bättre vård samtidigt som vi försöker skydda dom mot elaka människor som lurar dom. VI lektar ekologiskt i affärshyllorna och kör barnmaten i mikrovågsugnar. 
Och jag är trött... sååå trött! Men när man tänker efter så är det inte så konstigt, eller hur?
 
(Bilden: Tage Erlander, statsminister 1946–1969, i 23 år alltså. En politiker som ingav respekt. Var finns de i dag?)
 
 
 
 

Provokativt?

Vet att det uppfattas provokativ att klaga på dagens ungdomar. Men jag gör det ändå.
Eftersom jag arbetat som lärarvikarie till och från genom åren så har jag själv sett hur intresset för själva skolarbetet sjunkit i takt med den nya teknikens intågande. 
I dag är det mer regel än undantag att mobilerna är påslagna under lektionerna. Och lärarna "fjantar" med. Allt i syfte att ställa sig in hos sina elever, visa att de är med i tiden och förstår tekniken. Fjäska och hoppas på att de får respekt tillbaka.
Men det får dom sällan. Ändå vågar de inte annat. Och hur skulle det egentligen vara möjligt? Alla lärare som sätter ner foten och förbjuder mobiler på lektionen motarbetas både av sina chefer och föräldrar. Så vad kan dom annat göra?
 
När inte politiker och skolchefer visar våra lärare respekt - varför ska då eleverna göra det?
En skola är inte bara ett utbildningsställa för kommande generationer. Nej! Det är också - håll i er nu - en arbetsplats för våra lärare. Joo... så är det faktiskt. Men detta glöms ofta bort i debatten.
 
Alla arbetsplatser i landet Sverige är skyddade i lag. En lag som heter Arbetarskyddslagen. Man kan komprimera dess innehåll i en enkel text:
"Syftet med arbetarskyddslagen är att förbättra arbetsmiljön och arbetsförhållandena för att trygga och upprätthålla arbetstagarnas arbetsförmåga samt förebygga och förhindra olycksfall i arbetet, yrkessjukdomar och andra sådana olägenheter för arbetstagarnas fysiska och mentala hälsa som beror på arbetet och arbetsmiljön."

Tyvärr har lagens innehåll gått våra myndigheter helt förbi när det gäller skolan som arbetsplats. 
Ta bara ett exempel som Skolverkets Kjell Hedvall (bilden nedan):
 
"Elever ska själva välja om de vill ha mobilen på lektionen. Om eleverna vill behålla ytterplagg som mössor och jackor på inne i klassrummet är inte heller det något problem, menar Kjell Hedvall som inte tycker att lärare bör ta ifrån eleverna kläderna." 

En stilla undran... Vem talar om för eleverna vad som gäller ute i vuxenvärlden/arbetslivet? Där får man inte gå klädd hur som helst, och inte heller ha privata mobiler påslagna. 
Att låta eleverna leva under dessa förhållanden i skolan och sedan bryskt kasta ut dom i ett arbetsliv som kräver helt andra förutsättning... det är inte att förbereda eleverna inför vuxenvärlden. Tvärtom!
Att helt frånta lärare befogenhet att markera, sätta ner foten, tillrättavisa och som en följd av detta även ge våra ungdomar en stabil och trygg utbildning? Hur tänker våra politiker? 
Ge tillbaka makten till lärarna. Ge dom friheten att undervisa och fostra våra elever - utan inblandning från partipolitiska svängningar som ständigt varierar från ett val till ett annat. Kränk inte våra lärare och deras utbildning genom att bestämma allt över deras huvud. Om inte lärarna får komma till tals och tala om vad som är bäst på deras arbetsplats... Vem vet det bättre än dom?
 
Ett märkligt tillstånd råder i vår svenska skola. Ett tillstånd som grundläggs och skapas utanför skolans väggar. Ett tillstånd som lärarna bara har att acceptera och göra det bästa av - och nåde dom ifall dom klagar.
 
Bedrövligt, riktigt bedrövligt!
 
 
 
 
 
 
 

Skoltrötta elever? Eller bara lata mobilanvändare?

 
 

"Läxor är otroligt stressande och ger prestationsångest", säger elev i ett gymnasie på Gotland.

"Vart tog min fritid vägen? Ingen tid för träning här inte...jag tycker lärarna ska ta sig en funderar kring detta. Många får till exempel magkatarr för att det är för stressigt", elev i åttan.

"Jag har flera vänner som har gått in i väggen, äter antidepressiva och fått psykiska problem på grund av skolan. Inom idrotten påpekar man gång på gång att man åtminstone bör ha två vilodagar per vecka för att inte skadas. Och inom arbetslivet riskerar man att bli utbränd ifall man tar med sig arbetet hem. Varför gäller inte det här skolan?", elev i gymnasiet.

Jag vågar drista mig till att säga, det är inte läxorna och skolan som stressar eleverna i dag. Vi hade också massor med läxor när jag gick i skolan, kanske mer än det dom har i dag. I alla fall om jag jämför med de ungdomar jag har i familjen - då hade vi mycket mer att göra i skolan. Nej, det handlar återigen om mobiler, datorer, spel och stressen över att hellre vilja hålla på med detta.

Tror nog inte att barn och ungdomar som ska läsa läxor stänger av sin mobil. Nej, de blir säkert avbrutna hela tiden. Mobilen och det den står för är mycket roligare och intressantare och irritationen stiger. Det blir då läxorna som får ta skulden när stressen infinner sig.

Jag blir heligt förbannad när inte skola, föräldrar och andra ser denna enkla förklaring. Mobilen och datorn stör och eleverna skulle hellre vilja hålla på med dom. Skolan har helt enkelt blivit ett störningsmoment i denna aktivitet. Och sist men inte minst... barn och ungdomar i dag (till stor del, inte alla) är LATA!

Är man insatt i problematiken runt trådlös teknik - då VET man att det stör våra signalsubstanser och rubbar hjärnan. Det är inte konstigt alls att de måste äta antidepressiva. Men det är och kommer alltid att vara lättare att skylla på skolan, eftersom det är något man kan "ta på" och kräva ansvar av. Mobilindustrin är något helt annat. Mobilindustrin går inte att "ta på", inte ställa till svars. Den är skyddad in absurdum och våra myndigheter låter hellre skolan ta skiten.

En kurator säger så här:

"Jag ser nästan enbart nackdelar med läxor: stressade barn som till och med får äta antidepressiva läkemedel för att orka, de alltför vanliga konflikterna hemma om just läxor."

Hmmm... Det kanske är så att föräldrarna ber sina barn stänga av dataspelet, mobilen mm för att ägna sig åt läxorna. Då blir det väsen - eftersom denna teknik är beroendeframkallande och måste vara med hela tiden.

Svårare är det inte...