Rockester

Internet. En skådeplats för allt som pågår i samhället. Alla sorters människor lägger ut sitt privatliv till allmän beskådan på Twitter, Instagram och Facebook. T o m kungahuset som varit så skyddat och haft en så grym integritet. Aldrig visat något, haft speciella hovfotografer som tagit de kort som ska bli officiella. Nu lägger t o m dom ut egenhändigt tagna bilder på sig och sina barn på sociala medier?

 

Allmänheten då? Som i sin tur kan se allt detta, ta ställning, ha åsikter?

Malou tog upp detta fenomen i TV nu på morgonen. Hon hade tröttnat på att, som hon sa "tvingas stå ut med näthatet". Folk i hennes omgivning hade tydligen sagt att detta är något som följer med att vara en officiell person.

Nja, det är väl kanske sant. Men, det hatas nog överallt här i samhället. Inte bara mot offentliga personer. Och... som operasångaren Rickard Söderberg (gäst i Malous program) sa: "Vi som är offentliga har ju en motsatt boost från andra hållet i offentliga medier. Människor som älskar oss och skriver positiva saker. Det har ju inte elever i skolan t ex. Dom är ju oftast ensamma med hatet".

Helt korrekt. Så är det. Men ska vi för den skull acceptera näthatet? Vare sig vi är offentliga eller inte?

 

Tyvärr måste jag nog säga ett kraftfullt JA på den frågan. 

"Hatare" har det funnits i alla tider så det är inget nytt. Det nya är TILLGÄNGLIGHETEN!

 

 

Just det... Tillgängligheten. Vi har nu, en gång för alla gjort oss tillgängliga på offentliga medier. Vi väljer att delta, vi väljer vad vi delar med oss och vi väljer själva vilka som ska kunna läsa det vi skriver om oss. Eller hur?

 

I och med tillgängligheten har vi fått upp samhällets mörka krafter i ljuset. De som älskar att döma, hata, straffa och ha åsikter om allt och alla. Och dom är många, tyvärr alltför många. Och, så länge vi bjuder på oss själva i offentlighetens ljus - utan egenkrav på integritet - så får vi faktiskt "stå ut". För att tro... verkligen tro på, att detta beteende går att göra något åt? Det är inget annat än höggradigt naivt. För, det gör det inte!

 

Förr i tiden var vi bekväma i vår ensamhet, vår tysta privata sfär. Vi kanske skyndade hem från jobbet för att kolla i brevlådan eller ringa det där samtalet. Vi åkte lång väg för att få tag i folk som inte hade telefon. Men var vi verkligen så ensamma? Det man inte vet något om, kan man heller inte sakna, eller hur? Så därför, i dag, när alla vet hur det är att ha mobil, att vara tillgänglig hela tiden - då är det svårt att släppa det. Eller hur?

 

 

Men faktum är nog ändå, att vi trots tillgängligheten är mer ensamma än någonsin. Och när mobilen är tyst, när vi inte får några Gilla på ett inlägg på Facebook - ja då bekräftas den ensamheten med all kraft! Och vi blir än mer ensamma, än mer deprimerade. Så... varför uppehålla ett beteende som bara bekräftar eländet? Varför ha ett Instagramkonto eller en Facebooksida. Ja, den frågan kan vi nog bara själva svara på, var och en...

 

Men bilden jag lagt in nedan kanske ger svar en bit på vägen ... Var rädda om Er och varandra där ute...