Rockester

Var hos tandläkaren och drog ut en stor kindtand nyligen. Mådde skit i morse och la mig i soffan för att kolla lite tv. "Fråga doktorn" dök upp. Inte mitt favoritprogram precis. Det programmet vänder sig bara till människor som hela tiden blint litar på vad forskare, läkare och myndigheter i dagens Sverige pumpar ut i sin så kallade samhällsinformation. Folk som inte själva vill, kan eller orkar "forska" och ifrågasätta. Suck!

 

Nåväl. I intro´t till programmet sa dom att de skulle få besök av en kvinna, Britta Sjöström, som ägnade mycket av sin tid att föreläsa om hjärnan. Britta kallade hjärnan för "vår skattkista". Henne ville jag höra, absolut.

 

Såg alltså på programmet. Bl a ett reportage om Mikael som fick diagnosen dement vid 39 års ålder. Under hela reportaget, när han tillsammans med sin fru berättade om sitt liv, så hade han sin mobil i fickan... med ena hörluren i en tråd i örat. Det fick mig genast att fundera över hur mycket han använt sin mobil de senaste tio åren? Om han kanske rent av använt Bluetuth? Vi som läst på vet ju att det tar tio till tjugo år för att utveckla hjärnskador när man använder trådlös teknik regelbundet och ofta. Hur och varför denne Mikael blivit sjuk, vet jag inte om. Men jag kunde inte låta bli att undra...

Det gjorde så ont i mig att se detta fina par sitta och hålla varandras händer. Höra hur mycket de älskade varandra och hur mycket de i dag försöker njuta av att Mikael fortfarande "känner igen" sin familj. När de till sist berättade att Mikael själv valt att flytta till ett boende för dementa, för att avlasta familjen... då brast det. Jag grät och förbannade allt och alla. Allt och alla som fortfarande - år 2015, med alla dessa oberoende läkares varningar och forskningar (tusentals världen över) - förnekar riskerna. Förnekar att det ganska uppenbart skadar vår hjärna å det grövsta, att ha en strålning som påverkan vår kropp. En strålning som är påslagen hela dygnet. En strålning som är miljontals gånger högre än den bakgrundsstrålning vi är födda in i. Om minsta lilla risk finns att tekniken kan skada oss - då borde den stoppas.

 

Så kom då intervjun med Britta Sjöström. Där sitter denna vackra kvinna i soffan och pratar om vår hjärna, vår skattkista. En hjärna som innehåller kunskap, minnen och mycket annat. En hjärna som vi ska vara

 rädd om - för "min hjärna älskar mig" sa hon. Och "din hjärna älskar dig" sa hon sen till programledaren.

Men det som gjorde mig mest glad var, att Britta sa något som jag själv tjatat om in absurdum. Nämligen att det myckna mobilanvändandet kan liknas vid ett missbruk. Ett missbruk som vilket annat. Tobak, alkohol, droger... vad du vill. Tack Britta, tack! Från botten av mitt hjärta... Tack!

 

Ska skaffa mig den bok som Britta skrivit - se bilden. Jag ska läsa den, från pärm till pärm och det ser jag verkligen fram emot.

Men... tyvärr finns det ett stort MEN i sammanhanget. Jag förväntar mig INTE att läsa något om den skada som rent fysiskt angriper vår hjärna genom strålningen från master och telefoner. Eller vad detta gör med vårt DNA, våra celler och vår hjärnas signalsubstanser. Ty, om Britta hade skrivit/uttalat något om den problematiken, då hade hon inte blivit inbjuden till "Fråga doktorn". Då hade man skrikit "konspirationer" och förlöjligat henne. Precis som etablissimanget gör med alla som går emot mobilindustrin och kapitalet!

 

Kanske jag har fel, vi får väl se...