Att ångra sig...

Varför är det tabu att ångra sig? 
Nä, det ska man ju aldrig göra. Det går ju ändå inte att ändra på något, gjort är gjort. Bättra att se framåt, mot framtiden. Den kan man ju göra något åt. Eller hur?
 
Jag ångrar mig. Jag ångrar massor av saker jag gjort. Jag önskar verkligen att jag kunde få en chans att göra om, göra rätt. Och nej, det tar inte alls på min energi. Det är bara ett konstaterande bland alla andra. Så här blev det, så här gjorde jag, så här tänkte jag.
Jag har gjort fel! Många gånger!
 
Hur rättvist är livet egentligen? Var kommer alla dessa dåliga beslut ifrån? Varifrån kommer alla elakheter och styggelser? Med vilken rätt gör vi varandra illa?
Förlåt? Hur mycket värt är egentligen det ordet? Säg förlåt till pinnen du bröt av. Blev den helt igen?
 
Alla axelryckningar, alla suckar? Var kommer dom ifrån?
 
Varför är det fel att ångra sig - men helt okej att tro på ett liv efter döden? 
 
Kanske är det så enkelt, att vi inte har fått de rätta verktygen med oss in i livet. De rätta förutsättningarna. Livet är till för att lära, men varför? Varför finns allting? Jorden, människorna, liv och död? Varför kunde det inte istället bara vara en enda stor tomhet, ett enda stort svart hål? Vi människor kommer ju ändå aldrig lära oss... fullt ut... hur vi ska leva... eller? Vi bara förtär och förstör. Och kärleken? Den tar ju för fan slut!!! 
 
Samma människa som vi ena stunden älskade så det gjorde ont, såg upp till, skaffade barn ihop med, planerade framtiden tillsammans med - kan ju plötsligt på en sekund bli till något riktigt dåligt. En idiot knappt värd namnet. En para för hela mänskligheten. De händer som du en gång tyckte var de vackraste som fanns, kan plötsligt bli vidriga. De kan börja slå, skada. Munnen som du så gärna förr kysst? Ja den fullkomligt spyr ur sig elakheter, hatar, skriker!
Då ångrar man sig. Varför blev jag ihop med den idioten? Hur fan kunde jag älska den galningen? Hur tänkte jag?
 
Ja, ja. Det finns livslång kärlek. Ja, ja. Kärleken kan övergå i något annat, en vänskap, en trygghet. 
Och det där stora, tomma, svarta hålet? Ja, det finns ju redan. Det lurar där bakom knuten - lätt att ramla ner i när allt inte blir som man önskat. När ångesten drabbar och man önskar att allt kunde vara annorlunda... eller att man gjort på annat sätt... Hmmm, ja egentligen är nog ändå allt precis som det ska va. 
 
Djup suck!