Barnhemsbarn!

Nu pratar dom om "oss" på TV igen.
Vi som under 50- och 60-talen satt på barnhem, var placerade i fosterhem eller på annat sätt "vårdades" av staten. Dom säger att hälften av alla som sökt inte fått någon ersättning. Att det är lite av en skandal. Och, att i övriga länder är det många fler som fått ersättning än i Sverige. 
 
Jag är en av dom där barnen. Barnhem, två gånger.
Både jag och min bror sökte pengarna som skulle vara en slags ursäkt från staten. 250 000 kr tyckte dom att vårt lidande skulle vara värt. Ok... bättre än inget tänkte vi.
 
Så kom papprena från Ersättningsnämnden. Jag fyllde i, berättade, beskrev... och grät. Allt som jag tryckt undan genom åren kom upp till ytan. Likadant med brorsan. Vi satt där vid mitt köksbord, mitt emot varandra. Med en hög av handlingar som vi fått oss tillskickade. Det var journaler från vår vistelse på barnhem, papper från nämnden och gamla foton.
 
Vi grät, sörjde vår barndom. Blev arga på morsan som utsatte oss för alltihop. Drack lite kaffe och försökte ta oss genom ansökningshandlingarna. 
 
Sen blev vi kallade till Stockholm. Jag ville inte. Varför skulle jag dit och med egna ord berätta vad jag råkat ut för. Ville inte ta händelserna i min mun. Har aldrig gjort det. Ville absolut inte nu heller. Men, fick veta att chanserna till ersättning ökade om man kom till Stockholm och träffade nämnden.
 
Vi åkte dit, brorsan och jag. I rummet satt det tre stycken pensionerade överklassmänniskor, alla med snorfina adresser i Stockholm. Jo, jag kollade upp dom innan jag åkte dit. Deras titlar var minst lika fina som adresserna. Deras blickar gick som knivar genom mig och jag kände instinktivt "Vad tusan vet dessa människor om oss?"
Det var nu jag skulle "bevisa" min skada, min sorg med ord. Vilket jag naturligtvis inte kunde. Jag bara grät. Jag grät i 10 minuter och satt sen i väntrummet och grät ytterligare 10 minuter medan min bror var där inne. Sen var det över. På mindre än en halvtimma var allt över.
 
Vi gick på stan en stund och väntade på att tåget skulle gå. Åt lite god mat. Tyckte det var skönt att ha det gjort. Vi skulle få svar inom fjorton dagar sa dom. Vi fick svaret redan efter två... avslag!
 
Orsak: Vi hade varit omhändertagna för kort tid.
 
Men... detta visste dom ju från början. Redan dag ett visste dom hur länge vi varit omhändertagna. Varför skulle vi då dra upp all gammal skit till ytan igen, åka till Stockholm, sitta framför dessa totalt ovetandes människor och gråta, vända ut och in på sig själv??? Dom visade ju med all önskvärd tydlighet att dom inte förstod ett skit av vad saken handlade om.
Omhändertagen för kort tid???
 
Det borde räcka med att man satt sin fot över tröskeln till något av alla dessa helveteshålor som staten erbjöd. Det räcker med en dag, ett övergrepp - så är skadan skedd. 
 
Min bror åkte ut och in på flera olika inrättningar under många år. Jag satt på barnhem två gånger. Första gången i två månader, andra i sex veckor. De övergrepp jag utsattes för var inte mindre för det. Dom sitter där, djupt inne i själen. Ibland dyker dom upp. Som när jag skulle lämna mitt barnbarn på dagis och han inte ville stanna. Inget märkvärdigt alls, händer hela tiden med ungar och dagis. Men jag... jag bröt ihop i bilen utanför. Sa till min svärdotter att "Lämnar dom på dagis gör jag aldrig igen, men jag hämtar dom gärna..."
 
Enligt ersättningsnämnden är jag en hel människa. Behöver inte alls ha deras ursäkt, deras pengar. Men trots deras kunskap i ärendet, deras stora sammantagna erfarenhet (suck) - så kan jag ibland inte somna på kvällen. Har stora problem med tillit till människor. Känner mig oälskad och ensam - trots fantastiska barn, en underbar man och otroligt fina vänner. En ensamhet som sitter djupt rotad. En ensamhet som formades där i sängen, på barnhemmet, när man var tvungen att kväva hemlängtan och gråten i kudden. För om personalen hörde att jag grät? Ja, då fick jag stryk. FIck också veta att mamma och pappa inte älskade mig, att jag var besvärlig och att dom inte ville ha hem mig igen. Och på dagen? Ja, då skedde övergreppen. På toaletterna, i omklädningsrummet i källaren och på badplatsen. 
 
Men, det är ju inte så farligt. 
 
På bilden är jag ett år gammal och står på köksbordet. Året är 1957. Vår familj är väl som alla andra. Det skulle dröja ytterligare två år innan mamma och pappa skildes och helvetet brakade lös...