Älskade djur!

Herregud, vilket elände! För Åtta dagar sedan brjade jag hosta och fick svårt att svälja. För sju dagar sedan tappade jag rösten och fick ont i öronen. Min man har flyttat in i gästrummet vårt för att kunna sova på natten. I dag bröt jag ihop totalt av all smärta i hals, öron och bröst. Men gråta? Nej, det går inte. Har man ingen röst kan man inte gråta. Fick panik!
Nåväl, jag har ätit penicillin i två dagar och börjar märka en liten, liten förbättring. Men hallå? Åtta dagar?
Jag äter naturtillskott, nyttig mat. Ekologisk frukt och grönsaker. Min mjölk är gammaldags ekologisk, äggen ekologiska. Blandar maten efter olika rekommendationer så att kroppen har lättare att ta upp näringen. Det är en hel vetenskap. Mest känt är en väl att c-vitamin är en förutsättning för att kroppen ska kunna ta upp järn - men det finns mängder fler saker att tänka på. Mindre känt är väl det faktum, att "kaffe på maten" minskar och rent av tar bort kroppens förmåga att ta till sig mineralerna i maten. Men det lär väl svenskan aldrig ta till sig, eftersom kaffe på maten märkligt nog hör till vår "kultur". Tycker jag borde klara mig utan förkylningar och skit. Men icke! Var förkyld runt jul och så nu igen. Men å andra sidan är det säkert 5-6 år sedan jag var så här angripen, så... får väl va glad för det!
 
Klocken är tre på natten, Trump blev president i USA för typ nio timmar sen. Min hosta har jagat upp mig till datorn, så jag ska få lite annat å tänka på. En kopp varmt te står bredvid mig på skrivbordet. Det är stjärnklart ute och frosten biter i min trollhassel utanför fönstret.
På måndag den 22 januari är det exakt ett år sedan vi fick hem våran lille misse, Kaffe heter han (bilder nedan). 365 dagar har han bott här, och 365 nätter har han legat hos mig i sängen. Inte en enda natt har han varit ute. 

Brukar gå och lägga mig 9-½10 på kvällarna, kör lite suduko eller läser. Då kommer han. Och han lägger sig inte var som helst. Nej. Han kryper upp och lägger sig ovanpå, bakpå mitt huvud... och spinner. När jag ska släcka tar jag bort en av mina kuddar, då reser han sig upp. Jag lägger då min arm bakom mitt huvud och Kaffe lägger sig sedan på armen med hela sin längd. Vilket resulterar i att hans huvud hamnar i min handflata. Jag kliar honom lite under hakan. Ibland vänder han sig och trycker sig mot mitt huvud, slickar lite i mitt hår. Ofta somnar jag med någon av hans tassar i min hand och hans nos intill mitt öra. Att vaggas in i drömmarnas land av en katts andetag är stort. 
Men Kaffe följer även efter mig under dagen. Lägger jag mig i soffan och kollar TV, då kommer han. Går jag in på kontoret ligger han snart bredvid mig på skrivbordet. Är jag i köket och donar ligger han på köksbordet.
 
Däremot är han inte särskilt kelen eller vill bli buren. Inte gillar han folk heller. Kommer det besök då försvinner han nånstans. Lite synd, men han kompenserar det ganska rejält på nätterna.
 
Vi är många som har husdjur och vår relation till dom är olika. Jag har haft katter i hela mitt liv och ingen har liknat den andre. Min allra märkligaste katt jag haft hette Linus, men han var mer som en hund. Han var otroligt kelen och älskade att bli buren, hänga över min axel. Han var med mig överallt. Till mina kompisar å fika. Låg mellan mitt 
huvud och nackstödet i bilen, ibland t o m på instrumentbrädet. När vi kom fram gick han bara ut ur bilen och strövade omkring på stället både ute och inne, för att sen somna i någon soffa eller säng. Tog med honom på utflykt. Ibland åkte vi till Kinnekulle gick och promenerade ett par timmar, satte oss och fikade - och Linus bara var där, hela tiden. Nån gång blev han trött, då satt han på min axel.
 
Ibland åkte han till mitt ex och var där några veckor för att göra honom sällskap. En annan gång var han på "semester" i fyra veckor hos min son. Alltid lika fri och trygg. Gick ut och in som om han bodde där. Tyvärr blev Linus överkörd när han bara var tre år. En stor förlust. Efter Linus kom Keso, överkörd efter bara ett år. Därefter Bäbis, samma sak. Kaffe är nu dryga året och har länge klarat sig... än så länge.
 
Denna vecka när jag varit sjuk har Kaffe varit ännu mera "på". Flera gånger har han legat hos mig hela natten, typ tio timmar, på mitt huvud, på min arm. Min hosta har inte skrämt iväg honom till gästrummet, nej. Han har varit kvar och tryckt sig extra hårt mot mitt huvud. Och det har varit helt fantastiskt. Som om han ville ge mig ny energi, tröst. Så är det ju med djur. Allt för ofta underskatter vi deras intelligens och förståelse. 
När jag ligger där med Kaffe på huvudet och hans goa varma tass i min hand... då känner jag kärlek. En kravlös energi som strömmar genom min kropp och som läker min själ. Det är inte så synd om mig just då. Nej. Trots hosta, mediciner, uppgivenhet och värk så blir jag lycklig. Tack vare denna lilla lurviga katt med så stor integritet och bestämda åsikter känner jag mig aldrig ensam. Tack Kaffe!