Vem har jag ansvar för?
Var ner till ICA för att handla idag. Träffade en god vän sen många år och hon var så bedrövad och ledsen. Hon är över 80 år och en helt underbar kvinna.
"- Hur är det?", frågade jag.
"- Åh, det är så hemskt, så sorgligt. Hon som sitter här och tigger fryser och har ont i sina ben. Titta på henne. Hon gråter så. Men vad ska jag göra. Brukar ge henne en slant. Men jag kan ju inte ta med henne hem. Orkar precis ta hand om mig själv."
Min vän är änka sedan många år och bor själv ute på landet. Fortfarande självgående och kör bil. Men i dag var hon som sagt väldigt uppgiven.
Kvinnan som har suttit en längre tid utanför vår ICA-butik är väl nånstans runt 50 år. Sitter på en dyna på asfalten precis utanför dörren, som de flesta tiggare brukar göra. Hejar alltid. Ibland drar hon någon lång mening på sitt eget språk, gestikulerar och pekar på sin pengaburk.
I dag satt hon och grät, riktigt ordentligt, och sa olika korta fraser som ingen omkring henne förstod. En del vände bort ansiktet, andra la en slant. Några bara tittade på henne. Ett par äldre herrar en bit längre bort stod och diskuterade henne. Det syntes, för de nickade åt hennes håll, skakade på huvudet och verkade väldigt inne i sitt samtal.
Detta gör mig fullständigt vansinnig!!!
Varför ska vi som bor här i Sverige skuldbeläggas? Varför är det vi som ska samla in pengar på alla galor, till alla hjälporganisationer? Varför är vi okänsliga och ibland även rasister när vi inte tycker om detta fenomen som tiggarna i dag utgör runt om i landet? Och som vanligt är det vår äldsta generation som drabbas hårdast. De som levt länge får så dåligt samvete och sån ångest när de ser små utsatta, svältande barn på TV. DOm påverkas mer än någon annan grupp. Och detta är hjälporganisationer inte sena att utnyttja!
Jag sa till min vän att hon skulle skaka av sig känslan och gå hem, tänka på helt andra saker.
"- Denna kvinna är INTE vårt ansvar" sa jag. "Det är våra politikers!".
"- Jaaa, kanske", sa min vän. "Men jag tycker så synd om henne."
Jag upprepade återigen för henne att detta inte är vårt ansvar. Det är på tiden att våra politiker utnyttjar den internationella makt som de påstår sig ha. Att de sätter hårt mot hårt, mot t ex Rumänien, som inte tar hand om sina invånare så de känner sig tvingade att åka till andra länder och tigga. Och jaaaa! Visst ska vi hjälpa de som har det sämre. Och det gör vi - genom skattsedeln. Men är det verkligen vårt, ditt och mitt, ansvar att tiggarna har det svårt? Och, varför ska dessa som tigger särbehandlas? Varför är deras sorg värre än de ensamstående föräldrar, fattiga. gamla och sjuka som vi har så många av här i Sverige?
Lika lite som vi kan skyllas för tiggarnas elände och skuldbeläggas för detsamma - lika lite kan tiggarna skuldbeläggas för hur deras hemland behandlar dom. Detta är en politisk fråga.
Åter till i dag. Jag kramade om min vän och sa till henne:
" - Jag ser att du mår jättedåligt av detta. Och det är verkligen inte bra. Du har levt ett långt liv och gjort rätt för dig i alla år. Så lägg detta bakom dig och var glad istället. Åk hem och mys med en kopp kaffe"!
Hon log mot mig och sa "Tack, det var verkligen det jag behövde höra" och fortsatte:
"- Om du visste va mycket pengar min man och jag skänkt till välgörenhet genom åren. Vi hade insamlingar i vår butik, vi samlade ihop kläder och gjorde massor hela tiden. Men nu orkar jag inte längre, Det är för mycket hela tiden. På tv, det ringer folk och ber om bidrag till än det ena än det andra. Det är så mycket insamlingar hela tiden. Kan inte ge till allt!".
"- Exakt!" sa jag. Du har gjort ditt. Nu ska du njuta av att du är frisk, att du klarar dig själv och att du har det bra. Njut och var glad."
Hon tackade mig än en gång, gav mig en kram, tittade mig rakt i ögonen och sa:
"- Vilken tur jag träffade dig."
Jag stod och tittade efter henne när hon gick mot sin bil och vände sen för att gå in i affären. Tiggaren såg på mig, torkade sina tårar och räckte fram sin pappmugg mot mig. Jag log och gick vidare.
* * *
Som egen företagare ser jag en annan sida också i det hela. Tiggarna betalar ingen skatt. Tiggeri är skattefritt. Och dom får gå in i affärerna och växla in sina kontanter utan att ifrågasättas.
Jag stod i kö på Coop i stan för en tid sedan. Det var fredag och lång kö i kassan. En kund var färdig och en annan hade lagt upp sina varor på bandet. Då satte kassörskan upp sin hand och stoppade kunden och vinkade till sig en tiggare (som brukar sitta utanför), som kom med sin pengaburk.
"- Ett ögonblick bara" sa hon till kunden. Ska bara växla in det här. Så tog hon burken, satte sig och räknade och gav sen sedlar till tiggaren.
Detta är samma butikkedja som inte växlade in mina barnbarns sparpengar för ett halvår sedan. Då hette det: "- Vi kan inte hantera alla dessa växelpengar, vi har ingen myntmaskin som kan kontrollräkna heller".
Men för tiggaren gick det. Att stoppa en hel kö, en fredagskväll och sätta sig och räkna slanterna på bandet?
Jag kan lova er, det fanns inte en enda människa i kön som tyckte detta var rätt, Ingen!
Nej, jag ger inte ett öre till varken tiggare, hjälporganisationer eller insamlingar i radio/tv. Det gör vi genom skattsedeln och det tycker jag räcker. Har jag pengar över då ger jag dom till mina barn och barnbarn. Dom är mitt inne i den period i livet när allt kostar pengar. Barnen växer, huslån ska betalas, bilarna går sönder osv.
Om jag tar hand om mina barn så dom känner sig trygga och mår bra, då vet jag att dom i sin tur tar hand om sina barn, och jag brukar säga det till dom: "Jag gör det här - om Ni gör likadant för Era barn när dom växer upp". Och det lovar dom. Vilket jag också vet är ett löfte som dom kommer att hålla.
* * *
Det är DETTA allt handlar om. Om alla tog SITT ansvar, för sin familj, för sina egna?
Och politikerna tog ansvar för samhället och dess invånare?
Ja, då skulle vi inte ha dessa problem.
Men nu har vi det! Och det är INTE mitt fel!
Det är inte mitt fel att det finns fattiga och svältande i Afrika, inte heller att det är krig i Syrien eller att Donald Trump blivit vald till president. Det är inte heller mitt fel att "Kalle super" eller att "Karin drogar" eller att en liten pojk eller flicka någonstans i Sverige får stryk och utnyttjas av vuxna.
Jag gör allt jag kan för att hjälpa dom i min närhet, jag är mån om miljön, jag sparar på vattnet och släcker lamporna. Jag äter ekologiskt så mycket jag kan och vi varken rökar eller super oss fulla min man och jag. Inte mina barn heller för den delen. Hela min familj ställer upp för vänner som har problem och behöver hjälp. Det kan vara allt från den där extra hundralappen till kontakter med myndigheter. Vi samlar ihop säckar med kläder som vi skänker till flyktingar och asylsökande. Tror vi är uppe i ett 50-tal säckar på fem år. Och det, gott folk, det räcker för oss!
Och jag kräver samma handlingskraft av våra makthavare.
Ta hand om oss invånare så att vi växer upp och känner trygghet, respekt och kärlek.
Inte bara till vår familj och nära vänner - utan även till våra medmänniskor och vårt land.
Men istället har bitterheten, uppgivenheten och hatet slagit rot och dödat allt!
Vi har i dag många fattigpensionärer i Sverige. Vi har gamla som mår dåligt och har svårt att få en dräglig vård. De kan inte - som stat/kommun lovar - välja sitt boende. De får inte den goda och näringsrika mat de så väl behöver och FÖRTJÄNAR! Det dras in på assistanstjänster, sjukskrivningarna ökar, läkarvården blir sämre, tandvården dyrare, busshållplatser dras in, sjukhus stänger och mycket, mycket annat. Och nu, nu ska vi få ROBOTAR inom hemtjänsten?
Våra politiker, våra makthavare och beslutsfattare har misslyckats totalt. Bäva månde alla de som fyller våra kyrkogårdar. Alla de som byggt upp vår sociala trygghet, skapat en fungerande infrastruktur, byggt skolor och sjukhus, bostäder och transporvägar. De roterar nog rejält i sina gravar - för inte sjutton var det "det här" de ville ge sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn...
