Rockester

Ja, jag vet att vår vanliga skolmedicin enbart riktar in sig på pengar, precis som allt annat. I första hand ska det genereras pengar och vår tillväxt/vårt BNP ska öka. Läkemedelsföretag och läkare samarbetar intensivt, det vet vi ju. Men jag kan ändå inte låta bli att ondgöra mig över att det är vi, du och jag, helt vanliga människor och samhällsmedborgare som ska betala priset. Lidandet, ångesten, sociala svårigheter - allt som kommer med sjukdomar och dess tillstånd. Varför har vi inte en sjukvård som arbetar för vårt bästa? FÖR mänskligheten bästa istället för EMOT den?

 

Jag har tidigare gjort inlägg om Cancerfonden och dess insamlingar till sin verksamhet. Fullkomligt obegripligt. Här har det samlats in mängder av miljoner i årtionden och ändå? Ändå har vi aldrig haft så många cancerfall som i dag? Men det jag mest irriterar mig är, att det är så lätt att med sin läkartitel köra över, lura och förvirra människor. Vanliga, hederliga och godtrogna människor som faktiskt litar på sin läkare. Och varför ska dom inte kunna det? 

 

Ta t ex reumatiska sjukdomar. När du får artros eller reumatisk värk då är det mediciner som skolläkevården erbjuder. Visst, vi har dietister - men dom är inte värda namnet. Reumatisk värk med allt vad det innebär med förvridna leder, svårigheter att röra sig och ont, så fruktansvärt ont hela tiden. Stackars människor som drabbas. Och ja, jag förstår att de gärna tar värkmediciner. Men, jag förstår inte varför läkare HELA TIDEN säger åt dom att vila? 

En bekant till mig fick sin diagnos för ca 20 år sedan. Efter en kortare tid med värktabletter (utan förbättring) satte läkarna in cellgifter. Cellgifter? Läkaren sa också till henne att hon tyvärr fick räkna med att ta mediciner  - livet ut!

Efter ytterligare några år byggde hennes man om hemmet. Tog bort trösklar och breddade dörrarna, ty hans fru hade nu fått ett elektrisk fordon som hon kunde färdas på i hemmet. Med andra ord - hon rörde sig i princip ingenting. ÅKTE runt i huset och åt värktabletter och fick ännu mera cellgifter. Det har alltså nu gått 20 år och hon är bortom all räddning. För två veckor sedan var det akut till sjukhuset. Då hade hon, visade det sig, inga röda eller vita blodkroppar kvar i blodet (inte konstigt alls om ni frågar mig) - men läkarna satte in nya mediciner (naturligtvis) och lyckades rädda livet på henne. Hon är nu hemma och åker runt i sitt fordon igen, betydligt svagare än förut, men vid liv.

Samma fenomen möter vi när det gäller diabetes. Så fort du får den diagnosen ska det ätas tabletter, tas sprutor och t o m sättas in insulinpumpar. Ta den killen som bodde här i samhället tidigare. Han fick diabetes typ 1. Det blev sprutor och stillasittande och dålig blodcirkulation. Han hamnade i rullstol. Efter några år amputerade han sitt första ben vid knät, nåt år senare den andra. Efter ytterligare nåt år tog dom hans vänstra arm vid armbågen. Den mängd tabletter han åt var enorm. Ett helt bord vid hans säng var fyllt med burkar och annat. Han dog strax innan de skulle ta hans andra arm. Hur kan dom låta en människa bli så totalt o-aktiv så att blodcirkulationen upphör totalt och du måste amputera? Diabetes påverkar inte din blodcirkulation, men den kan försämra den. Därför är det ännu viktigare att du håller igång!

 

Min fråga:

Varför sa inte läkaren till dessa två (ovan) från början att dom måste röra på sig? Motionera? Det finns ingen sjukdom i världen - förutom rena benbrott - som gör att du inte ska röra på dig. Kroppens läkning börjar genom rörelse, ökad blodcirkulation och god/näringsrik kost. Frisk luft!!!

Talade med kvinnans man i helgen. Han var så ledsen och uppgiven. Tjugo år har de åkt in och ut, köpt dyra mediciner och haft totala ras emellanåt. Vad är det för liv?

 

Låt oss istället säga att du bryter benet. Du kommer in till läkaren och gipsar benet. Sen säger dom till dig att du ska sätta dig still och inte röra på dig. Att du ska äta värktabletter. Och... nu kommer det... DU SKA ALDRIG TA AV DIG GIPSET! Du ska ha det på dig livet ut!

Skulle Du acceptera detta? Nähä, det tror jag inte. Eller rättare sagt - det VET jag att du inte skulle. Du skulle protestera och kanske t o m bli förbannad och ifrågasätta läkarens kompetens. 

Men varför gör vi inte det när det handlar om våra leder? Våra inre organ? Resten av vår kropp?

 

Självklart skulle de båda (ovan) rört på sig redan från början. Hon skulle blivit ordinerad träning, promenader och frisk luft i mängd och rätt kost, han likaså. Då kanske de kunnat hejda förloppet och klarat sig med en enklare form av medicinering. Men istället fick hon cellgifter och en permobil (se bilden). Han fick rullstol och ännu mer mediciner. Vilket också - naturligtvis - leder till övervikt och dåligt blodtryck. Och vad behöver man då? Jo, mer mediciner! Förfallet blir totalt!

 

Men om vi jämför med det brutna benet igen? Varför frågar dom sig inte VARFÖR patientens bukspottskörtel lagt av? Varför hjälper dom inte kroppen att läka bukspottskörteln? Istället för att permanenta skadan och ersätta vårt organs produktion av insulin med en konstgjort variant? 

Så fort du börjar ta sprutor så försvagar du bukspottskörteln och till slut lägger den av - och du får fortsätta ta dina sprutor resten av ditt liv. Värst är det med barn som drabbas av typ 1 diabetes. Där är dom helt i läkarnas våld och föräldrarnas oro och inte minst okunskap gör inte saken bättre. Skulle dom låta sitt barn gå med gipsat ben hela livet? Tror inte det!

Och jo, det går visst att jämföra dessa sjukdomar/symptom/skador. Vår kropp har en fantastisk medfödd självläknings-egenskap. Men den förstörs och går helt förlorad genom läkemedelsindustrins försorg och läkarnas totala ointresse att göra rätt. Läkare gör inte rätt - de gör som de blir tillsagda att göra.

 

Jag har själv artros sedan många år tillbaka. Ett tillstånd som jag "åt mig till" under mitt tidigare liv. Det var färdigprodukter, pulvermos, margariner och lättmjölk så det drösade om det under hela min uppväxt. Att jag i dag har problem med mina leder är inte alls konstigt. Men nu vet jag bättre. Nu motionerar jag ofta och regelbundet och jag håller mig till en så varierad, hälsosam och ekologisk kost som jag bara kan. Tyvärr klarade inte mina knän av artrosen och jag fick en protes i mitt vänsterknä för ett år sedan. Och då kan jag säga att läkare och personal på det sjukhus jag låg på, de sa INTE åt mig att vara stilla. Redan första dagen skulle jag upp och gå till toaletten. Fick träningsprogram för benet. Visst, jag skulle ta det lugnt i början - eftersom ingreppet var en s k traumaoperation - men jag fick två månader på mig att se till att benet kom att fungera. Fick gå en gång i veckan till sjukgymnast och mäta vinkeln och bevisa att jag fått bättre rörlighet. Ont? Jag visst hade jag ont. Fruktansvärt ont i början. Men i dag både jag cyklar, springer och går långpromenader. Har bättre rörlighet än genomsnittet. Men så har jag också legat i så in i skogen för att fixa mitt ben.Visst knakar det i mitt nya knä och det är fortfarande efter ett år lite svullet, och känseln på mjukdelarna av knät har ännu inte kommit tillbaka. Men det kommer att bli bra. Det tar upp till två år innan man är som bäst återställd!

 

Därför är det så märkligt, att när jag ibland träffar andra som gjort samma operation, (det görs ca 25000 i Sverige årligen) och dom säger att dom inte ens kan cykla längre, för de får inte runt benet med trampan? Och springa eller gå långpromenad? Näpp, absolut inte, eller inte gärna. Då undrar jag vad dom håller på med. Naturligtvis handlar det om olika sjukhus, landsting, läkare, sjukgymnaster och sätt att tänka. Jag hade turen att hamna på ett ställe där dom "tänkt om"!

 

Åh vad jag hatar dom tre orden "ta det lugnt"! Din kropp vill inte att Du tar det lugnt. Den vill röra på sig. 10 000 steg minst - dagligen och 2-3 timmars kraftfull träning i veckan. Helst en långpromenad varje dag, det är det absolut bästa, billigaste och enklaste träningssätt som finns. Själv går jag mellan 15000 och 20000 steg dagligen. Så istället för att ta det lugnt och äta mediciner kanske vi ska tänka om - eftersom många läkare ännu år 2017 bevisligen INTE gjort det.

 

Får du diabetes? Ta reda på vad du kan göra för att din bukspottskörtel ska må bättre. Och tänk på att det oftast - med alla sjukdomar - börjar i hjärnans funktion. Påminn din läkare om det. Han fick lära sig det på läkarutbildningen, men han kanske glömt bort det!

Bukspottkörteln, pankreas, (nr 6 på bilden nedan) är en stor körtel som ligger bakom magsäcken uppe till vänster, mellan tolvfingertarmen och mjälten. Bukspottkörteln är mjuk och mellan 15 och 20 cm lång. Den har två olika uppgifter. Den ena är att tillverka insulin som reglerar sockerhalten i blodet. Den andra uppgiften är att avsöndra en vätska, bukspott, till tarmen, med enzymer som behövs för att bryta ned maten och bikarbonat som neutraliserar syran i maginnehållet. Annars skulle syran fräta sår på tolvfingertarmen. Varje dygn tillverkar körteln 1,5 till 2 liter bukspott.

Endokrina systemet är ett organsystem. Det fungerar som ett kontrollsystem som insöndrar kemiska signaler, vilka kallas hormoner. Hormonerna sprids i det kardiovaskulära systemet och påverkar avlägsna celler i specifika målorgan, där de styr en rad olika funktioner. Inom medicin är det specialområdet endokrinologi som har hand om störningar på det endokrina systemet. Ökad hormonaktivitet minskar produktionen av det hormonet.

Får du artros eller reumatiska problem? Ta reda på hur det kunde ske och vad Du kan göra för att hjälpa din kropp. Får du hjärtproblem? Glöm inte att ditt hjärta är en elektrisk maskin och att du kanske bör ta reda på vad det är som externt (?) ka ha rubbat den maskinen. Osv. Det finns mängder av info på nätet. Sen kan du söka den hjälp som verkar bäst för dig. Och går du trots allt till läkare? Se till att han förstår att du helst inte äter mediciner - utan att du istället vill hjälpa den delen av kroppen som är sjuk att bli frisk. Fråga om alternativ, var jobbig! Och till sist - om du bryter ett ben? Rör på dig och ta av dig gipset när benet är läkt!

 

Avslutar med några goda råd från 1177 Vårdguiden - något som tydligen de flesta läkare helt missat:

Varför ska jag röra på mig?