"Kan Lagerkvist så kan jag..."

Precis så sa min son när han var runt 16 år gammal och vi satt och läste Pär Lagerkvists dikt om ångest. "Ångest, ångest är min arvedel - Min strupes sår - mitt hjärtas skri i världen - Hur hårt är allt - Hur stelnat, svart och stilla".
Han fortsatte:
"-Det är väl inget svårt att skriva dikter. Det är bara att slänga ihop en massa ord i en enda hög och sen hävda att det betyder något!"
Sagt och gjort. Och så skrev han detta:
 
Att lämna dig

Många år i taget började som aldrig förr
Plågad levde jag under Dig

Led mig ur sömn bort från denna dröm
Jag tror aldrig jag rott som jag rodde den dagen

Jag drömmer en dröm
Likt en vaken sömn

I vinden jag känner en doft
En doft av verklighet

Bister är den verklighet som en gång var
Ta mig härifrån, jag vill känna ett sår

När jag städade i mina tankar fanns det där
Jag sov bort mina vänner

Jag väntade så länge, säg mig
Hur kan jag ge liv åt den som lever

Ett motgift av sorg rann längs hennes kind
Och saltade mina läppar                                     
 
RB