NATO?

Ja, så är vi då på väg in i Nato, bakvägen!
Trots att det står klart och tydligt att svenska folket INTE vill vara med där. 
"Dom är ju ändå här och övar hela tiden, nu blir det lättare med tillstånden för det..." sa moderaternas talesman i ärendet.
Men vem FAN har gett dom lov att öva här? I vårt land? Vad tusan har dom här att göra?
USA har nu fritt tillträde till vårt land medan ryssen inte får komma i närheten av våra kuster förrän det blir ett jäkla pådrag.
 
Media och de flesta politikerna gör verkligen sak i att skrämma oss för ryssen. Så fort masten ramlade ikull utanför Borås skrek terrorforskaren Hans Brun "Ryssen kommer!"
Men det var bara vinden som med sitt ihållande slit fick masten att ge upp.
 
Hela tiden talas det om hur farlig ryssen är och vilket stort hot "han" utgör. Men aldrig nämnde PK-maffian vad USA gör. För mig är det mycket värre när ett land kallas sig för demokratiskt samtidigt som det sakta men säkert kväver, pinar och ljuger ihjäl sitt eget folk - än att öppet och inför alla visa helhjärtat vad dom tycker.
 
I USA försöker etablissimanget påvisa att dom accepterar homosexuella, medan det sker det ena övergreppet efter det andra på dessa gruppera. I Ryssland säger man raktut att dom inte gillar homosexuella. Här i Sverige har vi tack och lov kommit lite längre och därmed går denna grupp människor relativt säkra i samhället.
 
Sedan andra världskriget har USA dödat mer än 20 miljoner människor i 37 länder. Ryssarna håller sig till sina grannländer och visar helt öppet att det handlar om att "dom vill bestämma", och bryr sig inget eller lite om världens protester. Medan USA hela tiden gömmer sig bakom HUMANITET och har som ursäkt (när andra angriper dom) att de vill "hjälpa" människor in i ett demokratiskt samhälle?
 
Och nu har vi i Sverige hamnat på USA´s sida? Jag blir så heligt förbannad! Och säkert blir ryssen det också. Vad gör detta med vår neutralitet? Och hur långt kan vi gå innan Putin blir arg på riktigt?
 
På Facebook har jag en sida som är väldigt populär, med snart 10 000 personer som gillar sidan. Jag slängde i veckan ut en fråga, gjorde en gallup, om Nato. Bad dom svara ett enkelt ja eller nej.
Efter ett dygn räknade jag svaren: 80 % NEJ och bara 20 & JA!
Är övertygad om, att detta ger en sann bild av hur svensken skulle rösta i en folkomröstning. Och det är nog uppenbart även för våra USA-älskande politiker. Det är därför den aldrig kommer att bli av. 
Tycker våra politiker ska ta och läsa genom vår Svenska Regeringsform igen, och då särskilt 1 kap 1 §!!!
Så var det med DEN demokratin!
 
 
 
 
 
 

 

Svenska skolor!

Visom bor i landet Sverige är faktiskt ganska kloka. Vi vet att barn behöver hålla igång och röra på sig. Många gånger säger det sig själv, motion är bra. Det gäller ju alla, inte bara barn. Vi vet också sedan gammalt, att grundläggande motion ger bättre resultat i skolan.
Många var vi som reagerade när gymnastiklektionerna i skolan minskade. VI är också en stark och stor skara som retar oss på det myckna mobilanvändandet i skolan, både på lektioner och raster.
Inte heller är det någon överraskning för oss att Sverige i många århar har legat i topp när det gäller undervisning och resultaten i skolan. Enligt Pisa-studier som gjorts genom åren har vi sett svart på vitt - Sverige har legat i topp.
 
Men nu, nu rasar vårt land snabbt mot botten när det gäller skolresultaten.
Lärarna själva är uppgivna och många slutar sina jobb. Det är svårt att få tag i kvalificerade lärare. Det anställs allt fler icke utbildade på skolorna runt om i landet.
 
Varför det har blivit så? Ja det finns många orsaker. Men grunden till hela försämringen är trots allt de beslut våra politiker tar och har tagit. Beslut som försämrat skolans grunder och gjort det näst intill omöjligt för våra lärare att sköta sina jobb. Det är och förblir endast våra politikers ansvar - det som i dag händer i skolan.
Att nu regeringen, med Fridolin i spetsen, vill införa ÄNNU ETT NYTT betygssystem - ett mera rättvist (?) - gör ju inte saker och ting enklare i skolans värld. Tvärtom. När... NÄR ska vår skola, våra lärare och våra elever få arbetsro? När ska dom få vara ifred?
 
Det finns inte någon arbetsplats i världen som kräver så mycket av sina anställda som just dagens skola. Våra lärare förväntas inte bara utbilda våra barn, nej. De ska också arbeta med "värdegrunder" när det gäller främmande kulturer (alltså fostra barn från andra länder och tala om vad för regler som gäller i Sverige). Lärarna ska också vara pedagoger uti fingerspetsarna och se till "varje barns behov". De ska föra statistik, rapportera allt i minsta detalj i olika dataprogram. De ska ta med elevernas arbeten hem och rätta prov, förbereda lektioner och arbetsmaterial. De ska också hinna med att uppmärksamma om någon mobbas, mår dåligt, har svåra hemförhållanden mm. Samt inte minst - lärarna får inte säga ifrån eller ta tag i en elev och markera. Näpp. Då riskerar dom själva att bli angripna. De lever alltså under ständigt hot från flera av sina elever.
Vi kan ju också nämna lönen. Vem vill göra detta jobb för den lönen?
Vem, VEM vill ha en sådan arbetsplats?
Var i arbetslagstiftningen står det att detta är ok? Vart har deras skyddsombud tagit vägen? Vilken politiker har lärarna på sin sida? Ingen, inte en enda av alla dessa vältaliga och duktiga politiker fattar vad det är som håller på att hända!
 
Eftersom skolan fortfarande fungerar, om än väldigt vacklande, så finns det ju tydligen folk som orkar med jobbet. Men hur länge? 
All heder åt dagens lärare. Allvarligt alltså! Dom är ta mig fan inte dåliga som orkar!
 
I december 2016 kommer en ny Pisa-studie och nya siffror hur det går för svenska skolor. 
 
Sen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, när jag hör talas om den amerikanska forskningsrapporten som säger: "Barn mår bättre och får bättre studieresultat om dom rör på sig". I dag, när vi läser 2016, har dom alltså FORSKAT om detta faktum. Och kommit fram till något som både Du och Jag vet och har vetat hela tiden.
Pinsamt, oerhört pinsamt!
 
 
 
 
 
 
 

Barnhemsbarn!

Nu pratar dom om "oss" på TV igen.
Vi som under 50- och 60-talen satt på barnhem, var placerade i fosterhem eller på annat sätt "vårdades" av staten. Dom säger att hälften av alla som sökt inte fått någon ersättning. Att det är lite av en skandal. Och, att i övriga länder är det många fler som fått ersättning än i Sverige. 
 
Jag är en av dom där barnen. Barnhem, två gånger.
Både jag och min bror sökte pengarna som skulle vara en slags ursäkt från staten. 250 000 kr tyckte dom att vårt lidande skulle vara värt. Ok... bättre än inget tänkte vi.
 
Så kom papprena från Ersättningsnämnden. Jag fyllde i, berättade, beskrev... och grät. Allt som jag tryckt undan genom åren kom upp till ytan. Likadant med brorsan. Vi satt där vid mitt köksbord, mitt emot varandra. Med en hög av handlingar som vi fått oss tillskickade. Det var journaler från vår vistelse på barnhem, papper från nämnden och gamla foton.
 
Vi grät, sörjde vår barndom. Blev arga på morsan som utsatte oss för alltihop. Drack lite kaffe och försökte ta oss genom ansökningshandlingarna. 
 
Sen blev vi kallade till Stockholm. Jag ville inte. Varför skulle jag dit och med egna ord berätta vad jag råkat ut för. Ville inte ta händelserna i min mun. Har aldrig gjort det. Ville absolut inte nu heller. Men, fick veta att chanserna till ersättning ökade om man kom till Stockholm och träffade nämnden.
 
Vi åkte dit, brorsan och jag. I rummet satt det tre stycken pensionerade överklassmänniskor, alla med snorfina adresser i Stockholm. Jo, jag kollade upp dom innan jag åkte dit. Deras titlar var minst lika fina som adresserna. Deras blickar gick som knivar genom mig och jag kände instinktivt "Vad tusan vet dessa människor om oss?"
Det var nu jag skulle "bevisa" min skada, min sorg med ord. Vilket jag naturligtvis inte kunde. Jag bara grät. Jag grät i 10 minuter och satt sen i väntrummet och grät ytterligare 10 minuter medan min bror var där inne. Sen var det över. På mindre än en halvtimma var allt över.
 
Vi gick på stan en stund och väntade på att tåget skulle gå. Åt lite god mat. Tyckte det var skönt att ha det gjort. Vi skulle få svar inom fjorton dagar sa dom. Vi fick svaret redan efter två... avslag!
 
Orsak: Vi hade varit omhändertagna för kort tid.
 
Men... detta visste dom ju från början. Redan dag ett visste dom hur länge vi varit omhändertagna. Varför skulle vi då dra upp all gammal skit till ytan igen, åka till Stockholm, sitta framför dessa totalt ovetandes människor och gråta, vända ut och in på sig själv??? Dom visade ju med all önskvärd tydlighet att dom inte förstod ett skit av vad saken handlade om.
Omhändertagen för kort tid???
 
Det borde räcka med att man satt sin fot över tröskeln till något av alla dessa helveteshålor som staten erbjöd. Det räcker med en dag, ett övergrepp - så är skadan skedd. 
 
Min bror åkte ut och in på flera olika inrättningar under många år. Jag satt på barnhem två gånger. Första gången i två månader, andra i sex veckor. De övergrepp jag utsattes för var inte mindre för det. Dom sitter där, djupt inne i själen. Ibland dyker dom upp. Som när jag skulle lämna mitt barnbarn på dagis och han inte ville stanna. Inget märkvärdigt alls, händer hela tiden med ungar och dagis. Men jag... jag bröt ihop i bilen utanför. Sa till min svärdotter att "Lämnar dom på dagis gör jag aldrig igen, men jag hämtar dom gärna..."
 
Enligt ersättningsnämnden är jag en hel människa. Behöver inte alls ha deras ursäkt, deras pengar. Men trots deras kunskap i ärendet, deras stora sammantagna erfarenhet (suck) - så kan jag ibland inte somna på kvällen. Har stora problem med tillit till människor. Känner mig oälskad och ensam - trots fantastiska barn, en underbar man och otroligt fina vänner. En ensamhet som sitter djupt rotad. En ensamhet som formades där i sängen, på barnhemmet, när man var tvungen att kväva hemlängtan och gråten i kudden. För om personalen hörde att jag grät? Ja, då fick jag stryk. FIck också veta att mamma och pappa inte älskade mig, att jag var besvärlig och att dom inte ville ha hem mig igen. Och på dagen? Ja, då skedde övergreppen. På toaletterna, i omklädningsrummet i källaren och på badplatsen. 
 
Men, det är ju inte så farligt. 
 
På bilden är jag ett år gammal och står på köksbordet. Året är 1957. Vår familj är väl som alla andra. Det skulle dröja ytterligare två år innan mamma och pappa skildes och helvetet brakade lös...