I dag skiner solen...

... och den blå himlen spricker fram mellan gråa lätta moln. Det regn som härjat har släppt greppet om oss för en liten stund.
Mycket tankar snurrar i mitt huvud, och har gjort även på kvällarna när jag ska sova.
Det har varit många utspel i TV och media de senaste dagarna. Norge har varit huvudtemat.
Det gör så ont i mig när jag tänker på föräldrar och anhöriga till dessa ungdomar och övriga döda.

Vi har ingen beredskap känslomässigt i vår trygga värld för sådant här. Det blir så oerhört stort, och sorgen blir så rå...

Ute i övriga världen är detta vardagsmat. Att se människor dö är för många miljoner andra en verklighet som de lever i dagligen. Där finns inga "skyddsnät" som vi har här. Ingen "social famn" att krypa upp i. Ingen media som förklarar och ställer frågor. Bara ödslig, själslig tomhet och en mängd frågetecken som aldrig får något svar.

Mitt i allt detta elände bör vi därför tänka även på de som aldrig någonsin får vila från våldet. De som har det runt sig dagligen. De som inte förstår varför vi "fria" människor inte kan hjälpa dom att få ett slut på kriget.

Vi har det bra här upp i norden, trots det som hänt. Vi har ett stort skyddsnät, vi har en kyrka som är fredad och som kan trösta. Vi har varma medmänniskor och trygga hem. Vi har varandra och vi bryr oss. Det är stort, mycket stort. Så glöm ej tacksamheten mitt i allt det svarta... glöm aldrig den...