Rockester

Bara att skriva om det får marken att skälva...

Att ligga vaken på nätterna och känna ångestens hand krama om hjärtat, hur klumpen i halsen växer och hur gråten bara väntar på att börja flöda ur sina kanaler, är ett tillstånd som ingen människa borde få vara med om. Särskilt som det inte finns någon uttalad risk att du faktiskt just i den stunden - eller inom en snar framtid - ska dö.

 

Varför blir det så? Är det att en del av oss tänker för mycket, analyserar allt in i minsta detalj. Och varför ska det alltid infinna sig när man lagt sig? När man är trött och verkligen behöver sin vila?

Ibland önskar jag att jag inte hade någon inre dialog över huvud taget. Att jag aldrig reflekterade över något alls. Men om så vore fallet skulle jag gå miste om så mycket annat som verkligen gör mig lycklig.

Hörde en klok man säga en gång att "Det är alltid fel människor som känner ångest. De som skulle behöva få känna på den har aldrig samvete nog att göra det". Så, det är alltså avsaknad av samvete som skulle vara det enda som hjälper mot ångest? Är det så, då är jag en riktigt dålig kandidat, ty samvete har jag alldeles för mycket av. Och, det är väl just samvetet som gör att jag analyserar sönder allt.

Varför gjorde jag så?

Kunde jag gjort annorlunda?

Hur tänkte jag då?

Varför blev det så?

Varför sa jag så?

 

Ja, jag vet... man ska aldrig se bakåt. Det som är gjort är gjort. Man ska leva Nu och se framåt. Ty framtiden blir också en dag något som man ser tillbaka på och kanske analyserar, ångrar och ifrågasätter. Så därför behöver du ta hand om alla dagar på bästa sätt. Men... det är så svårt. Lätt att säga, men ack så svårt att på allvar ta till sig.

Det enda man kan göra är nog, att varje morgon vi går ur sängen försöka på nytt. Varje dag är en ny start, ett nytt tillfälle att göra om och göra rätt... Men varje dag följs också av en natt. Och innan natten kommer måste du lägga dig i din säng och försöka sova. Och det är då, just då som allt börjar om igen...