Bussolyckan...
Vaknade i går till nyheten om en tragisk bussolycka utanför Sveg. Att försöka föreställa sig hur föräldrar till de omkomna och de skadade känner sig är svårt. Tänka sig att skicka iväg sitt barn med ett "ha de så kul och var rädd om dig i backen" - för att några timmar senare inse, att mitt barn aldrig mer kommer hem? Ofattbart och obeskrivligt smärtsamt. Mina tankar går naturligtvis till de drabbade. Och jag hoppas innerligt att framtiden ska vara snäll mot dom, mycket snäll.
Samtidigt börjar jag fundera över hela situationen, som sådan...
"Media"? Alla nyhetsprogram, morgonsoff-program och annat, som fullkomligt dränker oss i reportage från platsen för olyckan, skolan, allt! Det analyseras hej vilt och "kloka gubbar och gummor" sitter i studion och pratar om olyckan. Jag mår illa!
Frågor som journalister ställer till inblande som: "Vet du något om skadorna de fått?", "Har du pratat med någon som var med i olyckan?", "Har du sett om vägen var i så dåligt skick som chauffören säger?"... osv osv.
Allt i sin jakt efter smaskiga detaljer.
Chauffören? Ja, han är ju också ett offer. Oavsett orsaken till olyckan så har han ju inte gjort detta med flit. Eller hur? Att gå vidare med vetskapen om att man direkt eller indirekt varit orsak till olyckan torde vara oerhört svårt, om inte rent av omöjligt. Men jag hoppas, innerligt - att det aldrig visar sig att chauffören hållit på med sin mobil och därmed kommit av vägen. Måtte det inte vara så...
Sen har vi då vår käre statsminister Stefan Löfvén. Mannen som sällan eller aldrig uttalar sig i vanliga fall när det händer olyckor, mord, övergrepp och annat i samhället. Nej, jag utnyttjar inte bussolyckan till att kritisera Löfvén. Olyckan är en sak - Löfvén en helt annat. Löfvén öppnar själv upp dörren för möjlighet till kritik genom sitt uttalande, genom att så att säga "tala å hela svenska folkets vägnar"... alltså även mig.
Jag tycker det är väldigt märkligt att han gick ut och sa: "Hela svenska folket lider med de drabbade". Va? Hela svenska folket lider med de drabbade? Oavsett denna olyckas omfattning så är det ju i grund och botten så, att olyckor händer. Jo, olyckor händer! Och detta är något som vi i vår ryggrad är beredda på. Detta förringar inte på något sätt sorgen för de inblandade, eller att jag inte skulle ta olyckan på allvar. Nej, nu talar jag bara (!) om Löfvén och hans förmätna uttalande.
Olyckor är olyckor och någonstans inom oss är vi beredda på att de händer. Medan det å andra sidan dagligen sker saker i vårt samhälle som vi INTE är vana vid, INTE känner igen. Hela det svenska samhället lider just nu på grund av många olika saker. Varje dag upplever/hör vi sånt som får oss att må dåligt, att känna sorg och uppgivenhet.
En sorg som vi hela tiden måste trycka undan - eftersom samhällets ansvariga vägrar se det allvarliga i situationen, vägrar erkänna vad som händer omkring oss. Om inte skeenden erkänns - då kan vi inte heller sörja dom. För om vi uttrycker vår oro och vår sorg över hur det i dag ser ut i samhället - ja, då förlöjligas vi... inte minst av media. När poliser som arbetat i många år i yrket uttrycker sin oro över vad som händer - då svarar Löfvén "Jag känner inte igen mig i detta" och "jag tror det är kraftigt överdrivet". Slut på diskussionen med andra ord!
Vårt samhälles viktigaste funktioner såsom ambulans, polis och räddningstjänst är idag utsatta för övergrepp som för mig är helt obegripligt. Var finns Löfvén när vi - svenska folket - lider i vardagen? Var finns hans omtanke och engagemang då?
Men nu i samband med olyckan - då tar den annorstädes icke närvarande statsministern i från fotknölarna!
Det gör mig fly förbannad! Likaså när Löfvén "läxar upp" alliansen och säger att dom ska "besinna sig". Vem tror han att han är denne man? Varför skulle hans engagemang vara mer värt än alla andras i riksdagen?
Men samtidigt har Löfvén rätt i att svenska folket lider - dock ej ENBART av de orsaker han nu gjort gällande. Vi lider av många olika orsaker. Vår sociala miljö har kraftigt förändrats, miljön på arbetsplatser blir sämre pga stress och för lite personal, vi är påpassade som aldrig förr och vi utsätts för bedrägerier från staten hela tiden. Våra livsmedel är inte längre skyddade, bankerna har övergett oss, infrastrukturen hinner inte med den massiva folkökningen, antalet fattigpensionärer ökar, pensionsbolagen lurar oss, skolan är ingen trygg arbetsplats för varken lärare eller elever och mycket, mycket mer. Sen har vi ju all elektromagnetisk strålning som "tar på oss".
Senast i dag i TV4 Nyhetsmorgon talades det om att folk allt oftare säger "Jag är helt slut!". Inte alls konstigt. Men VARFÖR vi känner så? Ja, där sköt "experterna" bra långt över mål!
Våra barn och ungdomar äter antidepressiva medel som aldrig förr, trakasserierna både officiellt och på nätet blir värre och värre. Klimatet för våra unga att växa upp i känns inte särskilt hoppfullt.
Därför... när en olycka händer, en buss med barn/ungdomar kraschar? Vad händer med oss då? Jo, vi gråter, sörjer och tänker oss in i de drabbades situation. Och detta käre Löfvén, det gör vi för att vi alla har en uppdämd flod av sorg inom oss. Vi har så mycket att vara ledsna för- men aldrig tid/tillåtelse att få vara det. Bussolyckan legaliserar plötsligt vår sorg och vi kan äntligen ge uttryck för allt som vi samlat på oss genom åren. Ditt svenska folk lider hela tiden! Och detta, käre Löfvén, är något som Du borde inse! Detta, käre Löfvén, är orsaken till varför hela svenska folket lider när en stor olycka inträffar!
Olyckan kom så lägligt. Nu får vi äntligen lov att vara ledsna, att sörja. Sååå skönt! Vilken befrielse! Vi pratar om olyckan på arbetsplatsen, i skolan, i sociala media och i radio/tv. Hela Sverige vågar visa sorg, vågar gråta ut och det är befriande. Enkel psykologi...
Det enda som smutsar ner vår efterlängtade stund av sorg, att få känna empati, att få gråta ut - är vår statsministers oförmåga att inse att hans folk mår dåligt mest hela tiden - samt medias perversa jakt på smaskiga nyheter... och dessa två saker är inte något som vi lätt kan skaka av oss. Nej, det får oss egentligen bara att vilja gråta ännu mer!
