Nobels Fredspris!
ongolesiska gynekologen Denis Mukwege tilldelas Nobels fredspris 2018. Han delar priset med tidigare IS-fången Nadia Murad och motiveringen lyder:
”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”, lyder motiveringen."
Har tidigare tagit upp Mukweges arbete här i min blogg. Jag har också skrivit flera innlägg om just Kongo.
Den förtvivlan och maktlösheten som jag känner inför våldet i Kongo synnerhet men också många andra länder, både i Afrika, Asien och övriga världen.
Det finns en annan sida av inbördeskriget i Kongo som sällan eller aldrig en nämns i medias, av politiker eller de bistondsorganisationer som sprider pengar för att hjälpa fattiga länder. Vad gör dom i Kongo? Varför krigar dom? Det finns många oroshärdar i Afrika, men överlägset störst är kriget i Kongo-Kinshasa, som kallats ”Afrikas världskrig”. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. Landet heter egentligen Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) men kallas ofta Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville.
På internetsidan säkerhetspolitik.se kan vi läsa följande:
"Det stora krig som bröt ut i Kongo-Kinshasa 1998 fick förödande konsekvenser. Hundratusentals människor miste livet och civilbefolkningen utsattes för ohyggliga övergrepp. Kriget tog formellt slut 2003, men kampen om vem som ska kontrollera landets väldiga naturresurser har fortsatt och lett till nya våldsamheter, framför allt i landets östra delar.
De flyktingströmmar som uppstod efter folkmordet i Rwanda 1994 tände den gnista som utlöste kriget. Men landet bar också på ett tungt arv både från kolonialtiden och diktatorn Mobutus hårdföra och korrumperade styre 1965–1997.
Det första kongolesiska kriget 1996–1997 ledde till Mobutus fall. Den nya presidenten Laurent-Désiré Kabila utlovade ett demokratiskt styre, men han blev snart lika auktoritär som sin företrädare. När tutsibefolkningen i östra Kongo-Kinshasa 1998 gjorde uppror mot Kabila stöddes de av Rwanda och Uganda. Kabila lyckades dock behålla makten med hjälp av stöd från Angola, Namibia och Zimbabwe).
En vändpunkt kom 2001 sedan Laurent-Désiré Kabila mördats och hans son Joseph Kabila tagit över makten. 2003 var ett fredsavtal klart och tre år senare hölls demokratiska val, de första i Kongo-Kinshasa på 40 år. Valet vanns av Joseph Kabila, som dessutom valdes om 2011 (även om resultatet ifrågasattes från flera håll). Men demokratiseringen kom av sig och trots en massiv FN-insats och flera fredsavtal har våldet inte upphör.
President Joseph Kabilas mandat löpte ut i slutet av 2016. Han har enligt författningen inte rätt att ställa upp för omval. Oron är stor för att Kabila planerar att försöka behålla makten och trakasserierna mot oppositionen har ökat. Kring årsskiftet 2016/2017 slöts ett avtal som skulle bana väg för ett nytt övergångsstyre, men det blev inte den nystart som Kongo-Kinshasa skulle behöva och Kabila har kunnat spela ut olika delar av oppositionen mot varandra. Stora delar av landet ligger fortfarande utanför centralregeringens kontroll. Flera grannländer, framför allt Rwanda, anklagas gång på gång för inblandning i konflikterna i Kongo-Kinshasa. Den allt sämre ekonomin tillsammans med den politiska osäkerheten ledde till att våldet ökade på många håll i landet."
Jo visst är det så, men - det som aldrig nämns är Kongos mineral-rikedomar. Räknat i naturtillgångar är Kongo ett av världens rikaste länder. Här finns i stort sett varje mineral som listats i det periodiska systemet. Koppar, kobolt och diamanter är de viktigaste mineralerna. Stora mängder utvinns också av zink, guld, kassiterit, mangan, kadmium, germanium, silver, volfram och coltan. Många av dessa dyrbara mineraler går raka vägen till mobilindustrin. MOBILINDUSTRIN! USA och Kina är de som pressar mest ur Kongo. Men dom gör det med mängder av mellanhänder vilket för, att dom kan "två sina händer" och säga att dom inte har med konflikten att göra och tyvärr tyvärr är det extremt svårt att lmedla och hjälpa.
KVALIFICERAT SKITSNACK!
Men i dag lägger jag konflikten åt sidan för en kort stund - och gläds med Denis Mukwege och att han äntligen får lite kredd för sitt arbete internationellt. Grattis och bamsekramar från mig!
(Fotograf Erika Stenlund)
