Höst och hund...
Det blåser ute. Höstlöven fladdrar omkring i trädgården. Har krattat upp nu i två omgångar. Inväntar dom sista lövens dalande från träden innan jag gör sista rensningen i trädgården.
Går och hälsar på mina örter varje dag. Alla som finns i örtagården står fortfarande gröna och friska. Smakar gärna på citronmelissen och myskmadran.
Hjortarna smyger omkring i skogskanten och retar min hund som sätter nosen i vädret. Ibland drar hon iväg uppåt kleven efter hjortarna. Dom verkar inte bry sig nåt nämnvärt. Springer iväg en bit, stannar och väntar in Aska, springer en bit igen.
Aska jagar inte för att fånga. Hon jagar för jakten, för gläden att någonting springer framför henne. När hon var mindre drog hon iväg ut i en kohage och sprang rakt in i en flock kor som skingrades... men bara för en liten stund. Dom ställde sig sen i en rad och tittade på Aska som stod där och skällde på dom. Plötsligt samlade dom ihop sig och sprang rakt mot Aska. Hon drog iväg, under stängslet och fram till mig där hon sökte skydd bakom mina ben. Korna stod då i en rad innanför stängslet och glodde... på mig och min hund. Efter det tittar hon aldrig mer efter en ko.
Ibland har hon turen att nosa upp en hare. Då blir det jakt. Det är på ett och samma ställe hon träffar på haren och förmodligen är det samma hare hela tiden.
Den springer som en galning i zick zack över gräset. Aska följer efter i en faslig fart. Det dröjer inte länge förrän hon blir trött och sätter sig ner med en lång tunga hängande ur munnen. Då stannar haren, äter lite gräs och kollar mot Aska.
Så drar hon i väg igen, efter haren, och den springer i cirklar och zackar runt, runt. Aldrig sett den springa iväg bort. Nej, den stannar kvar i den stora slottsträdgården vi brukar besöka. Först när Aska ligger platt på mage och inte orkar resa sig hoppar haren sakta iväg. Gärna nära Aska - men hon orkar oftast inte resa si då, bara följer haren med blicken.
Ibland står det hjortflockar i den gamla trädgården. Självklart springer Aska rakt in och skingrar dom. Det brukar följas av en lek där några hjortar lockar med sig Aska åt ett håll. Sen kommer ett par andra och korsar vägen mellan Aska och hjortarna, varpå Aska vänder håll och följer efter dessa istället. Då stannar dom första hjortarna och ser på jakten.
Detta upprepas flera gånger. Hjortarna byter plats och dom som inte jagas står nära och kollar på. Och... resultatet blir det samma. Aska ligger platt med tungan hängande och orkar knappt gå till bilen när jag kommer med kopplet. Hjortarna? Ja, dom står där intill och betar... som om ingenting hänt.
Djuren har ett eget språk och en egen symbolik. Dom känner, dom vet. Aska är en liten fjant som skulle bli livrädd om haren kom emot henne, likaså hjortarna. Dom vet och jag ser...
Älskar livet i skogarna där vi bor. Älskar djuren som bjuder min vovve på lite lek. Älskar Livet!
